Ödesdiger bankett

Johannes döparen hade varit den förste som förkunnade Kristi rike. Han blev också den förste som fick lida för det. Från det fria livet ute i öknen odh de otaliga skaror som hade klängt sig fast vid hans ord, var han nu inspärrad inom en fängelsehålas väggar. Han satt som fånge i Herodes Antipas’ fästning. En stor del av Johannes’ verksamhet hade utförts i landet öster om Jordan som tillhörde Antipas’ område. Herodes hade själv hört Johannes döparens förkunnelse. Kallelsen till omvändelse hade fått den utsvävande konungen att bäva. »Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom. . . Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.» Johannes uppträdde ärligt inför honom och fördömde hans lastbara förbindelse med Herodias, hans brors hustru. En kort tid gjorde Herodes svaga försök att bryta de vällustens band som höll honom fången, men Herodias snärjde honom ännu fastare i sina garn och fick hämnd på Johannes döparen genom att förmå Herodes att kasta honom i fängelse.Vn 205.1

Johannes’ liv hade varit ett liv i aktiv verksamhet. Det trista och sysslolösa fängelselivet tärde hårt på honom. Efter hand som den ena veckan gick efter den andra utan att någon förändring inträdde, greps han av modlöshet och tvivel. Hans lärjungar övergav honom dock inte. De fick tillåtelse att besöka fängelset. De berättade för honom om Jesu verksamhet och hur folket strömmade till honom. Men de frågade varför denne nye lärare inte gjorde något för att befria Johannes? Han var ju i alla fall Messias. Hur kunde han tillata att hans trofaste förelöpare berövades friheten och kanske livet?Vn 205.2

Dessa frågor blev inte utan verkan. Tvivel som annars aldrig skulle ha uppstått, antyddes för Johannes. Satan gladde sig över att höra vad de sade och över att se hur de sarade Jesu förelöpare. Hur ofta händer det inte att just de som menar sig vara en stor mans vänner och som är sa ivriga att visa honom trohet, visar sig vara hans farligaste fiender. Hur ofta orsakar inte deras ord dysterhet och missmod, i stället för att de skulle stärka hans tillförsikt.Vn 206.1

Lika litet som Frälsarens efterföljare, förstod Johannes döparen Jesu rikes natur. Han väntade att Jesus skulle överta Davids tron. Efter hand som tiden gick och Frälsaren inte ställde några krav på konungslig auktoritet, blev Johannes förvirrad och oroad. Han hade sagt till folket, att innan väg kunde beredas för Herren, måste profetian hos Jesaja gå i uppfyllelse: »Alla dalar skola höjas och alla berg och höjder sänkas, vad ojämnt är skall jämnas, och vad oländigt är skall bliva slät mark.” — Jes. 40:4. Han hade väntat att människors storhet, stolthet och makt skulle brytas ned. Han hade hänvisat till Messias som en som hade sin kastskovel i handen, en som grundligt skulle rensa sin loge och samla sitt vete i ladan, men bränna upp agnarna i osläcklig eld. I likhet med profeten Elia, i vars anda och kraft han hade kommit till Israel, hade han väntat på att Herren skulle uppenbara sig som en Gud som svarar med eld.Vn 206.2