Förblindade av ärelystnad

Lärjungarna hade inte omedelbart lagt ut från land, som Jesus hade befallt dem att göra. De väntade en stund i hopp om att han skulle förena sig med dem. När de såg att mörkret föll »stego de i en båt för att fara över sjön till Kapernaum”. När de hade lämnat Jesus var de otillfredsställda och mer otåliga på honom än de varit någon gång tidigare, sedan de hade erkänt honom som sin Herre. De klagade över att de inte hade fått tillåtelse att utropa honom till konung. De förebrådde sig att de genast hade gett vika för hans upp- maning. De menade att om de varit mer ihärdiga, skulle de ha kunnat fullfölja sina avsikter.Vn 373.2

Otro tog deras sinnen i besittning. Ärelystnaden hade för-blindat dem. De visste att Jesus var hatad av fariséerna. De var angelägna om att se honom så upphöjd, som de trodde att han en gång skulle bli. Att vara medarbetare åt en lärare som kunde utföra mäktiga underverk och ändå lät sig skymfas som en bedragare var en prövning som de hade svårt att förstå. Skulle de alltid komma att betraktas som efterföljare till en falsk profet? Skulle Kristus aldrig göra anspråk på sin makt som konung? Då han hade en sådan makt, varför uppenbarade han sig inte i sin rätta natur och gjorde deras ställning mindre pinsam? Varför räddade han inte Johannes döparen från en våldsam död? Så resonerade apostlarna och råkade därigenom in i ett självförvållat, men djupt, andligt mörker. De frågade sig om Jesus kunde vara en bedragare, såsom fariséerna påstod.Vn 374.1

Apostlarna hade denna dag sett allt det säregna som Jesus gjort. Himmelen tycktes ha kommit ned till jorden. Minnet av denna sällsamma och härliga dag borde ha fyllt dem med tro och hopp. Hade deras tankar varit fyllda av dessa händelser och de hade talat med varandra om dem skulle de inte ha dragits in i frestelse. Men nu upptog missräkningen deras tankar. Kristi ord: »Samlen tillhopa de överblivna styckena så att intet förfares» glömde de helt bort. Det hade varit stunder av rik välsignelse för apostlarna, men nu hade de glömt alltsammans. De befann sig mitt ute på de upprörda vågorna. Deras tankar var stormiga och oresonliga. Herren sände dem därför något annat som skulle göra dem olyckliga och sysselsätta deras tankar. Gud gör ofta så, när människor själva skaffar sig bekymmer och sorger. Apostlarna behövde inte skapa problem. Redan närmade sig faran med hast.Vn 374.2

En våldsam storm överraskade dem. De var alldeles oför-beredda på den. Förändringen kom plötsligt ty dagen hade ju varit fullkomligt stilla. När vinden började vina över dem blev de förskräckta. De glömde sitt missnöje, sin otro och sin otålighet. Var och en av dem fick arbeta för att hindra båten från att sjunka. Från Betsaida var det inte långt till den plats där de skulle möta Jesus. Under vanliga förhållanden tog resan bara nagra timmar. Nu drevs de längre och längre bort från den plats dit de hade tänkt sig. Ända till fjärde nattväkten arbetade de med sina åror. Då gav de trötta männen upp och trodde sig vara förlorade. I storm och mörker hade sjön lärt dem inse sin egen hjälplöshet. Nu längtade de efter att Mästaren skulle vara hos dem.Vn 374.3

Jesus hade inte glömt dem. Han, som vakade på stranden, såg de skräckslagna männen kämpa mot stormen. Inte för ett ögonblick förlorade han sina medarbetare ur sikte. Med dju-paste intresse följde hans ögon den stormdrivna båten med dess dyrbara last, ty dessa män skulle bli världens ljus. Som en moder med öm kärlek vakar över sitt barn, vakade den deltagande Mästaren över sina medarbetare. När deras sinnen var kuvade, deras syndiga ärelystnad kvävd och de i ödmjukhet bad om hjälp, var hjälpen nära.Vn 375.1