Minnesdagen

Vilodagen blev helgad i skapelsen. Den instiftades för människans skull och den leder sitt ursprung från den tid, då »morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop». (Job 38:7.) Frid urbredde sig över hela jorden, eftersom den då hade full gemenskap med himmelen. »Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.” — 1 Mos. 1:31. Och han vilade i glädjen över sitt fullbordade verk.Vn 274.1

Eftersom Gud hade vilat på den sjunde dagen, välsignade han den dagen och helgade den. (1 Mos. 2:3.) Han avskilde den till heligt bruk. Han gav den till Adam såsom vilodag. Den var ett minne av skapelsen och därigenom ett tecken på Guds kärlek och makt. Bibeln säger: »Han har så gjort, att hans under äro i åminnelse.» — Ps. 111:4. »Hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk.” — Rom. 1:20.Vn 274.2

Allting har blivit skapat genom Guds Son. »I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. ... Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till.” — Joh. 1: 1—3. Och eftersom vilodagen är ett minne av skapelsen, är den också ett tecken på Kristi makt och kärlek.Vn 274.3

Vilodagen drar våra tankar till naturen och för oss in i gemenskap med Skaparen. I fåglarnas sång, i trädens sus och i havets musik hör vi fortfarande hans röst som talade till Adam i paradiset. Och när vi ser hans makt uppenbarad i naturen finner vi tröst, eftersom de ord genom vilket allt är skapat, också talar liv till oss. »Den Gud, som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken.” — 2 Kor. 4:6.Vn 274.4

Det var denna tanke som inspirerade psalmisten till sången: »Du gläder mig, Herre, med dina gärningar; jag vill jubla över dina händers verk. Huru stora äro icke dina verk, o Herre! Ja, övermåttan djupa äro dina tankar.” — Ps. 92:5, 6.Vn 275.1