Det tyngsta ansvaret på nationens ledare

Den största skulden och det tyngsta ansvaret föll på dem som innehade höga ämbeten i nationen, bärarna av det heliga förtroendeuppdrag som de på detta lumpna sätt förrådde. Pilatus, Herodes och de romerska soldaterna var jämförelsevis okunniga om Jesus. De trodde att de kunde lugna prästerna och rådsherrarna genom att misshandla honom. De hade inte det ljus som den judiska nationen så rikligt hade fått ta emot. Om ljuset hade getts till soldaterna, skulle de inte ha behandlat Jesus så grymt som de gjorde. Åter föreslog Pilatus att man skulle frige Jesus. »Men judarna ropade och sade: ‘Giver du honom lös, så är du icke kejsarens vän’» Så gav dessa hycklare sken av att de var angelägna om kejsarens ära. Av alla motståndare mot det romerska herradömet var judarna de bittraste. När de tryggt kunde göra det, var de i högsta grad tyranniska ifråga om att tvinga igenom sina egna nationella och religiösa krav. Men när de försökte genomföra någonting grymt, upphöjde de kejsarens makt. För att kunna genomföra undanröjandet av Jesus var de villiga att bekänna sin trohet mot den utländska regering som de hatade. »Vem helst som gör sig till konung», sade de vidare, »han sätter sig upp mot kejsaren.” Detta var att vidröra en ömtålig punkt hos Pilatus. Den romerska regeringen hade vissa misstankar mot den romerske guvernören. Han visste att en sådan rapport skulle betyda hans undergång. Han visste att om judarna inte fick sin vilja igenom, skulle deras raseri vända sig mot honom. De skulle inte låta någonting bli ogjort för att fullfölja sin hämnd. Han hade ett exempel för sina ögon på den hårdnackade iver, varmed de sökte ta livet av en som de hatade utan skäl.Vn 741.1

Pilatus intog därför sin plats på domarsätet och ställde åter fram Jesus inför folket och sade: »Se här är eder ko- nung!” Åter hördes det vanvettiga ropet: »Bort med honom! Bort med honom! Korsfäst honom!» Med en röst som hördes både nära och fjärran frågade Pilatus: »Skall jag korsfästa eder konung?” Men från vanhelgade, hädiska människor utgick orden: »Vi hava ingen annan konung än kejsaren.”Vn 741.2

Genom att välja en hednisk härskare hade judafolket avsagt sig gudsriket. De hade förkastat Gud såsom sin konung. Från och med nu hade de inte någon Befriare. De hade ingen annan konung än kejsaren. Till detta hade prästerna och laglärarna fört folket. För detta och det fruktansvärda resultat som det medförde, var de ansvariga. En nations synd och en nations undergång var vad de religiösa ledarna fick bära ansvaret för.Vn 742.1

»När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: ‘Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför’» Med fruktan och självfördömande såg Pilatus på Frälsaren. I det stora havet av uppåtvända ansikten var Jesu ansikte det enda fridfulla. Ett milt ljus tycktes lysa omkring hans huvud. Pilatus sade inom sig: Han är en gud. Vänd mot folkmassan förklarade han: Jag är oskyldig till denne mans blod. Ta honom och korsfäst honom, men lägg märke till, ni präster och rådsherrar, jag förklarar honom vara en rättfärdig man. Må den som han påstår är hans Fader döma er och inte mig för denna dags gärning. Därpå sade han till Jesus: Förlåt mig denna handling. Jag kan inte rädda dig. Och då han åter hade låtit gissla Jesus överlämnade han honom till att korsfästas.Vn 742.2

Pilatus längtade efter att få befria Jesus, men han insåg att han inte kunde göra det och samtidigt behålla sin ärofulla ställning. Hellre än att förlora sin världsliga makt valde han att offra ett oskyldigt liv. Hur många är det inte som på liknande sätt offrar principerna för att slippa förluster eller lidande! Samvete och plikt pekar i en riktning, medan de egna intressena pekar i en annan. Strömmen går stark åt fel håll. Den som dagtingar med det onda, dras in i skuldens tjocka mörker.Vn 742.3

Pilatus gav efter för pöbelhopens krav. Hellre än att riskera att mista sin ställning överlämnade han Jesus till att kors- fästas. Men trots sina försiktighetsregler drabbades han senare av just det som han fruktade för. Hans värdighet togs ifrån honom, han störtades från sitt höga ämbete. Pinad av samvetskval och sårad stolthet tog han sitt liv inte långt efter korsfästelsen. Så kommer alla som dagtingar med synden, bara att vinna sorg och undergång. »Mången håller sin väg för den rätta, men på sistone leder den dock till döden.» — Ords. 14:12.Vn 742.4

Då Pilatus förklarade sig oskyldig till Jesu blod, svarade Kaifas utmanande: »Hans blod komme över oss och över våra barn» De fruktansvärda orden upprepades av prästerna och rådsherrarna och genljöd som ett eko från folkmassan i ett omänskligt vrål av stämmor. Hela folkmassan svarade och sade: »Hans blod komme över oss och över våra barn!”Vn 743.1

Israels folk hade gjort sitt val. De hade pekat på Jesus och sagt: »Hav bort denne, och giv oss Barabbas lös!» Barabbas, rånaren och mördaren var en bild på Satan. Jesus var Guds representant. Jesus hade förkastats. Barabbas hade valts. Barabbas skulle de få. Genom att välja så, tog de emot honom som från begynnelsen var en lögnare och en mördare. Satan var deras ledare. Som nation skulle de komma att handla efter hans diktat. Hans gärningar skulle de göra. Hans välde måste de underordna sig. Det folk som valde Barabbas i stället för Jesus, skulle komma att få uppleva Barabbas’ grymhet så länge tiden skulle vara.Vn 743.2

Med blickarna riktade på det plågade Guds Lamm hade judarna ropat: »Hans blod komme över oss och över våra barn!” Detta ohyggliga rop steg upp till Guds tron. Denna dom som de uttalade över sig själva, inskrevs i himmelen. Detta rop blev förverkligat. Guds Sons blod kom över deras barn och deras barnbarn, en ständigt upprepad hemsökelse.Vn 743.3

På det mest fruktansvärda sätt blev det förverkligat vid Jerusalems undergång. På ett skrämmande sätt har det för-verkligats i den judiska nationens belägenhet under 1 800 år, en gren skild från vinträdet, en död, ofruktbar gren som en gång skall samlas tillhopa med andra och brännas. Från land till land världen över, århundrade efter århundrade död, död i överträdelse och synder.Vn 743.4

På ett förkrossande sätt kommer detta rop att förverkligas på domens stora dag. När Jesus kommer tillbaka till jorden kommer människorna inte att se honom som en fånge omgiven av pöbelhopar. De kommer att se honom som himmelens konung. Kristus skall komma i sin egen härlighet, i sin Faders härlighet och de heliga änglarnas härlighet. Tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen änglar, vackra, triumferande Guds söner, som besitter en enastående härlighet och älsklighet, kommer att åtfölja honom på hans färd. Då skall han sitta på sin härlighets tron och alla folkslag skall samlas inför honom. Allas ögon skall se honom, också de som har »stungit» honom. I stället för en törnekrona kommer han att på sitt huvud ha en härlighetens krona, en krona inuti en annan krona. I stället för den gamla kungliga purpur-kappan kommer han att vara iförd en mantel av vitaste vitt »så att ingen valkare på jorden kan göra kläder så vita”. »Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: ‘Konungarnas konung och herrarnas herre’.” — Mark. 9:3; Upp. 19:16. Och de som smädade honom och slog honom kommer att vara med där. Prästerna och rådsherrarna kommer åter att få se scenen i domsalen. Varje enskild detalj kommer att visa sig för dem, som om den var skriven med eldbokstäver. Då kommer de som ropade: »Hans blod komme över oss och över våra barn!” att få se det förverkligat. Då kommer hela världen att veta och förstå. De kommer att fatta vem och vad det var, dessa arma, fattiga, begrän-sade väsen har fört krig emot. Med fasansfull ångest och skräck kommer de att ropa till bergen och klipporna: »Fallen över oss, och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?» — Upp. 6:16, 17.Vn 743.5