De gick likgiltiga förbi

»En man begav sig från Jerusalem till Jeriko», sade Jesus, »men råkade ut för rövare som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. Så hände sig, att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. Likaledes ock en levit; när denne kom fram till det stället och fick se honom, gick han förbi.» — Luk. 10:30—32.Vn 499.2

Under en resa från Jerusalem till Jeriko måste den resande fara igenom en del av den judiska öknen. Vägen gick genom en vild och klippig ravin som hemsöktes av rövare och här utspelades ofta våldsamma händelser. Det var just på denna plats som mannen blev överfallen och frånrövad allt han hade på sig av värde. Han blev dessutom slagen och kvarlämnad halvdöd vid vägkanten. Han låg i detta tillstånd då prästen kom vägen fram, men denne såg bara åt den skadade mannen. Sedan uppenbarade sig leviten. Nyfiken att se vad som hänt stannade han och gick fram och tittade på den slagne. Nog visste han vad han borde göra, men han tyckte inte att det var trevligt. Nu önskade han att han inte hade råkat komma denna väg, så att han sluppit se den skadade mannen. Han försökte intala sig att detta inte angick honom.Vn 499.3

Båda dessa män hade kyrkliga befattningar och bekände sig vara uttolkare av de heliga skrifterna. De tillhörde en klass som var särskilt utvald att vara Guds representanter för folket. Det var deras plikt att »hava undseende med de okunniga och vilsefarande», (Hebr. 5:2), så att de skulle kunna leda människorna till att förstå Guds stora kärlek mot mänsk-ligheten. Den uppgift som de skulle utföra var densamma som Jesus hade beskrivit som sin egen: »Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkun- na glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet.»— Luk. 4:18.Vn 499.4

Himmelens änglar betraktar Guds familjs lidande på jorden. De är beredda att samarbeta med människor för att lindra förtryck och lidande. Gud hade genom sin försyn fört prästen och leviten till den väg där den slagne mannen låg för att de skulle se hans behov av hjälp och barmhärtighet. Himmelens invånare iakttog dem med intresse för att se om de skulle gripas av förbarmande med mänskligt lidande. Det var Frälsaren som i öknen undervisade hebréerna. Höljd i molnoch eldstoden hade han gett dem en annan vägledning än den folket nu fick av sina präster och ledare. Den förbarmande omsorg som lagen påbjöd, gällde också djuren som inte i ord kunde ge uttryck åt sina behov och lidanden. Föreskrifter i detta avseende hade getts åt Mose för Israels folk och var av följande innebörd: »Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom. Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av bördan.” — 2 Mos. 23:4, 5. Men genom mannen som blivit överfallen av rövare framställde Jesus ett fall där en broder var i nöd. Hur mycket mera skulle de inte känna av medlidande med honom än med ett lastdjur. Budskapet hade kommit till dem genom Moses, att Herren deras Gud »den store, den väldige och fruktansvärde Guden” »skaffar den faderlöse och änkan rätt» och »älskar främlingen”. »Därför skolen också I älska främlingen”, befallde han, »du skall älska honom såsom dig själv». (5 Mos. 10:17—19; 3 Mos. 19:34.)Vn 500.1

Job hade sagt: »Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.» — Job 31:32. Och då två änglar i mänsklig gestalt kom till Sodom, böjde Lot sig ner med ansiktet mot marken och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och stannen där över natten.” — 1 Mos. 19:2. Allt detta kände prästen och leviten väl till, men de hade inte genomfört det i det praktiska livet. De hade blivit skolade i de nationella fördomarnas skola och hade blivit egoistiska, inskränkta och avvisande. När de såg pa den skadade mannen, kunde de inte se om han tillhörde deras folk eller ej. De trodde att han möjligen kunde vara en samarit och gick sin väg.Vn 500.2