Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Om Jerusalem hade förstått

    Jesu tårar berodde inte på förkänslan av hans eget lidande. Omedelbart framför honom låg Getsemane, där skräcken av ett stort mörker snart skulle omsluta honom. Inom synhåll fanns också fårporten genom vilken man under århundraden hade fört offerdjuren in. Denna port skulle snart öppnas för honom, den stora motbilden, till vars offer för världens synder alla dessa offerdjur hade pekat framåt. I närheten fanns Golgata, skådeplatsen för hans förestående själsångest. Ändå var det inte dessa påminnelser om hans grymma död som gjorde att Återlösaren suckade och grät i själsångest. Hans sorg var inte egenkärlekens sorg. Tanken på hans egen ångest skrämde inte denna ädla, självuppoffrande ande. Det var åsynen av Jerusalem som plågade Jesu sinne, Jerusalem som hade förkastat Guds Son och hånat hans kärlek, som hade vägrat att låta sig överbevisas av hans mäktiga underverk och som stod i begrepp att ta hans liv. Han såg vilken skuld staden ådrog sig, då den förkastade sin Återlösare. Han såg vad den skulle ha kunnat bli, om den hade tagit emot honom som ensam kunde läka dess sår. Han hade kommit för att frälsa den. Hur skulle han nu kunna överge den?Vn 570.1

    Israel hade varit ett gynnat folk. Gud hade gjort dess tempel till sin bostad. »Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd.» — Psalm 48:3. Det var symbolen på Jesu mer än tusenåriga beskyddande omsorg och ömma kärlek, som liknade den som en far har till sitt enda barn. I detta tempel hade profeterna uttalat sina högtidliga varningar. Där hade man svängt rökelsekaren, under det att rökelsen, som blandade sig med de tillbedjandes böner, hade stigit upp till Gud. Där hade djurens blod flutit som en förebild på Kristi blod. Där hade härskarornas Gud uppenbarat sin härlighet över nådastolen. Där ha- de prästerna gjort tjänst. Prakten av symboler och ceremonier hade pågått under tidsåldrar. Men allt detta skulle nu få en avslutning.Vn 570.2

    Jesus lyfte sin hand — som så ofta hade välsignat de sjuka och lidande — och i det han räckte ut den mot den dömda staden, sade han med sorg i rösten: »O att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör!» Här stannade Frälsaren och lät det vara osagt vad Jerusalem kunde ha varit, om det hade tagit emot den hjälp som Gud önskade ge det — sin älskade Sons gåva. Om staden hade vetat det som det var dess förmån att kunna veta, om den hade tagit vara på det ljus som himmelen hade sänt, skulle den ha kunnat framstå i sin prakt och sitt välstånd som rikenas drottning, fri i kraft av den styrka Gud hade gett den. Inga väpnade romerska soldater skulle ha stått vid stadens portar, inga romerska fanor skulle ha vajat på dess murar. Det storslagna öde som kunde ha blivit Jerusalems, om det hade tagit emot Äterlösaren stod klart för Guds Son. Han såg att den genom honom skulle ha kunnat botas från sin svåra sjukdom, befrias från slaveriet och blivit grundad som jordens mäktigaste huvudstad. Från dess murar skulle fredens duvor ha flugit ut till alla nationer. Den skulle ha blivit världens strålande diadem.Vn 571.1

    Men den ljusa bild av vad Jerusalem hade kunnat bli tonar bort för Frälsarens blick. Han ser att staden nu står under romerskt ok, att Gud ser på den med misshag och att den är dömd till hans straffdom. Han återupptar den avbrutna tråden i sin klagan: »Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid då du var sökt.”Vn 571.2

    Jesus kom för att frälsa Jerusalem och dess invånare, men fariséernas stolthet, hyckleri, avundsjuka och ondska hade hindrat honom från att fullfölja sina syften. Jesus kände till den fruktansvärda hemsökelse som skulle drabba den dömda staden. Han såg Jerusalem omgivet av krigshärar, hur de belägrade invånarna drevs till svält och död. Mödrar åt upp sina egna barns döda kroppar. Både föräldrar och barn ryckte till sig de sista matbitarna från varandra, på grund av att de na- turliga känslorna hade utplånats av den gnagande hungern. Han såg hur judarnas omedgörlighet, som visat sig i att de förkastat hans frälsning, också skulle komma dem att vägra att underkasta sig de invaderande arméerna. Han såg korsen på Golgata uppsatta lika tätt som träden i skogen. Här skulle han också själv spikas på ett kors. Han såg de olyckliga inbyggarna torteras på sträckbänk och korsfästas. Han såg de sköna palatsen raserade, hur templet och dess massiva murar, där man inte lämnat sten på sten, låg i ruiner och hur hela staden hade plöjts upp likt en åker. Det fanns goda skäl för Frälsaren att gråta i ångest vid åsynen av en så fruktansvärd scen.Vn 571.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents