Visste att stormen närmade sig

Den framgång som Jesus hade i sin gärning och som Johannes döparen hade hälsat med så stor glädje, rapporterades också till myndigheterna i Jerusalem. Johannes’ inflytande hade gjort prästerna och rabbinerna avundsjuka, när de såg folket lämna synagogorna och strömma ut i öknen. Men här var en som hade ännu större makt att dra skarorna till sig. Dessa ledare i Israel var inte villiga att säga som Johannes: »Det är såsom sig bör att han växer till och att jag förminskas.» — Joh. 3:30. De reste sig med ny beslutsamhet att göra slut på den verksamhet som drog folket bort ifrån dem.Vn 169.2

Jesus visste att de inte skulle spara sig någon möda för att åstadkomma splittring mellan hans egna och Johannes’ apostlar. Han visste att den storm som var under utveckling skulle röja undan en av de största profeter som någonsin uppträtt i världen. Då han ville undvika varje orsak till missförstånd eller splittring avbröt han i stillhet sin verksamhet och drog sig undan till Galileen. Så bör också vi göra. Trots vår trohet mot sanningen, skulle vi söka undvika allt som kan leda till splittring och missuppfattning. Ty där sådana saker uppstår, får de människors undergång till följd. När förhållanden inträder som hotar att förorsaka splittring bör vi alltid följa Jesu och Johannes’ exempel.Vn 169.3

Johannes hade fått uppdraget att gå före som reformator. Därför hotades Johannes’ lärjungar av faran att fästa upp-märksamheten på honom i känslan av att uppdragets framgång berodde på hans arbete, och så glömma bort att han bara var ett redskap som Gud hade använt. Men Johannes’ verksamhet var inte tillräcklig för att lägga grunden till den kristna församlingen. När han hade fullgjort sin uppgift, skulle ett annat arbete utföras som hans förkunnelse inte kunde utföra. Detta förstod inte hans lärjungar. Då de såg Jesus komma för att överta arbetet, blev de avundsjuka och missnöjda.Vn 170.1

Samma fara föreligger alltjämt. Gud kallar någon att utföra ett visst arbete. När han har fört det så långt som han har förutsättningar att föra det, leder Gud andra in i arbetet för att föra det ännu längre. Men i likhet med Johannes’ lärjungar menar många att arbetets framgång beror på den som började det. De fäster uppmärksamheten på det mänskliga i stället för på det gudomliga, och det som Gud vill utföra kommer att skadas. Den som på detta sätt hedras, frestas till självtillit. Han inser inte sitt beroende av Gud. Folket fostras till att lita på människors vägledning och frestas att handla fel och blir ledda bort från Gud.Vn 170.2

Guds verk får inte bära en människas bild och prägel. Från tid till tid kommer Gud att föra fram olika redskap varigenom hans syfte bäst kan fullföljas. Lyckliga är de som är villiga att låta jaget förödmjukas och med Johannes kan säga: »Det är såsom sig bör att han växer till, och att jag förminskas.»Vn 170.3