En tid i avskildhet

Nära Betsaida vid Galileiska sjöns norra strand fanns ett ensligt område som nu stod i sin fulla vårgrönska. Här fann Jesus och hans apostlar en tillflyktsort. Dit ställde de nu färden och gick i båten för att fara över sjön. Här skulle de vara långt borta från städernas oro och hets. Vistelsen i naturen var i sig själv en vila, ett välgörande ombyte för deras sinnen. Här kunde de lyssna till Jesu ord utan att behöva höra fariséernas och de skriftlärdes förargade kommentarer, argument och anklagelser. Här hoppades de få njuta en kort tid av uppbyggande gemenskap tillsammans med sin Herre.Vn 359.2

Den vila som Jesus och hans närmaste medarbetare tog här var inte självisk. Den tid de tillbringade i avskildhet var inte avsedd för förströelse. De skulle tala om uppdraget för Gud och möjligheten att vinna större framgång. Apostlarna hade varit tillsammans med Jesus och kunde förstå honom. Han behövde inte tala i liknelser till dem. Han talade med dem om deras misstag och klargjorde för dem, hur de skulle närma sig människorna på rätt sätt. Han avslöjade värdet av den gu-domliga sanningens skatter mer fullständigt för dem. De blev styrkta av gudomlig kraft och inspirerade med hopp och fri-modighet.Vn 359.3

Även om Jesus hade utfört underverk och gett sina apostlar samma makt, ville han ändå att hans trötta medarbetare skulle komma för att vila ute på landet. När han sade att skörden var mycken men arbetarna få, framhöll han inte därmed nödvändigheten av ett oavbrutet arbete, utan sade: »Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.» — Matt. 9:38. Gud har åt varje människa utsett hennes arbete i förhållande till hennes förmåga och han vill inte att några få skall tyngas av för stor arbetsbörda, medan andra inte tar något ansvar och inte känner några bekymmer för människorna. (Ef. 4:11—13.)Vn 360.1

Jesu förstående ord till sina medarbetare gäller i lika hög grad i vår egen tid. »Kommen avsides . . . och vilen eder”, säger han, till dem som är trötta och överansträngda. Det är inte förståndigt att alltid arbeta under stress och spänning, även om vi arbetar för människors andliga väl. Vårt personliga fromhetsliv kan därigenom bli försummat. För stora krav kan också komma att ställas på sinnets, intellektets och kroppens prestationsförmåga. Självförnekelse är ett krav för Kristi medarbetare och de måste göra uppoffringar. Ändå måste för-siktighet iakttas så att inte deras stora nit ger Satan tillfälle att dra fördel av den mänskliga svagheten, så att vårt uppdrag för Gud lider skada.Vn 360.2

Enligt de skriftlärdes uppfattning var rastlös verksamhet kärnan i religionen. De behövde vissa yttre ceremonier för att kunna bevisa sin överlägsna fromhet. Men härigenom skilde de sig från Gud och ökade sin självsäkerhet. Samma risk föreligger alltjämt. När var aktivitet ökar och människor får framgång i det ena eller andra arbetet för Gud, föreligger alltid en risk, att man alltmer kommer att förlita sig på mänskliga planer och metoder. Man är benägen att bedja mindre och öva mindre tro. Liksom apostlarna står vi i fara att förlora var känsla av vart beroende av Gud och göra vår ivriga verksamhet till en frälsningsväg. Vi måste alltid se på Jesus och förstå, att det är han som utför verket. Medan vi ivrigt arbetar för de förlorades räddning måste vi alltid ta tid till att bedja, meditera och studera Bibeln. Endast det som utförs under mycken bön och som helgats av Kristi förtjänst, skall till sist visa sig bli av bestående värde.Vn 360.3

Aldrig har någons liv varit så uppfyllt av arbete och ansvar som Jesu liv. Ändå finner vi honom ofta försänkt i bön. Han levde i ständig gemenskap med Gud. Gång på gång finner vi i berättelsen om hans liv på jorden skildringar som dessa: »Bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, stod han upp och gick åstad bort till en öde trakt och bad där.”Vn 361.1

»Mycket folk samlade sig för att höra honom och för att bliva botade från sina sjukdomar. Men han drog sig undan till öde trakter och bad.» »Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.» — Mark. 1:35; Luk. 5:15, 16; 6:12.Vn 361.2