Sin moders enda hopp och stöd

När de kom närmare såg de ett begravningssällskap komma ut från staden. Med dröjande och tunga steg fortsatte det mot begravningsplatsen. Den döde bars först på en bår och närmast den gick de sörjande. Luften fylldes av deras högljudda klagan. Alla stadens invånare tycktes ha samlats för att visa sin aktning för den döde och sin medkänsla med de sörjande.Vn 314.2

Det var en syn som var ägnad att väcka sympati. Den döde var sin mors ende son och hon var änka. Den ensamma modern följde sitt enda jordiska hopp och sin ålderdoms stöd till hans grav. »När Herren fick se henne, ömkade han sig över henne.» Då hon fortsatte, förblindad av tårar utan att lägga märke till hans närvaro, gick han fram till henne och sade: »Gråt icke.” Jesus stod just i begrepp att vända hennes sorg i glädje och ända kunde han inte underlåta att ge uttryck åt sin medkänsla. »Och han gick fram och rörde vid båren.» För honom innebar inte beröring med döden att han blev oren. Bärarna stannade och de klagande ropen upphörde. De två olika sällskapen, Jesu följeslagare och de sörjande, sam- lades omkring båren med växande hopp mitt i hopplösheten. Han som hade förjagat sjukdomar och fördrivit onda andar var där. Var även döden underkastad hans makt?Vn 314.3

Med klar och myndig stämma sade han: »Unge man, jag säger dig: Stå upp.» — Den unge mannen öppnade sina ögon. Jesus tog honom vid handen och reste honom upp. Hans blick föll på dem som grät omkring honom och i nästa ögonblick förenades mor och son i en lång, innerlig och jublande omfamning. Folkskarorna betraktade dem under tystnad, liksom trollbundna. »Och alla betogs av häpnad.” Tysta och vördnadsfulla stod de en stund liksom i Guds omedelbara närhet. Sedan prisade de Gud och sade: »En stor profet har uppstått ibland oss”, och: »Gud har sett till sitt folk.” Begrav-ningståget återvände till Nain i triumf. »Och detta tal om honom gick ut i hela Judeen och i hela landet däromkring.»Vn 315.1