Välvillig avsikt

»För eder skull, för att I skolen tro.» För alla dem som söker efter att få känna Guds ledande hand, är de ögonblick, då de känner den största besvikelsen, just tidpunkten då den gudomliga hjälpen är närmast. De kommer att se tillbaka med tacksamhet på den mörkaste delen av deras väg. »Så förstår Herren att frälsa de gudfruktiga ur prövningen.” — 2 Petr. 2:9. Ur varje frestelse och varje prövning kommer han att föra dem ut med fastare tro och en rikare erfarenhet.Vn 526.2

Att Jesus dröjde med att komma till Lasarus, var en barm-härtighetens avsikt för dem som inte hade tagit emot honom. Han dröjde för att han, genom att uppväcka Lasarus från de döda, skulle kunna ge sitt hårdnackade, otroende folk yt-terligare ett bevis för, att han verkligen var »uppståndelsen och livet”. Han var obenägen att ge upp allt hopp för folket, detta arma, vilsegångna får, som Israels hus var. Han sörjde djupt över deras obotfärdighet. I sin nåd ville han ge dem ytterligare ett bevis på, att han var återuppbyggaren, den ende som kunde föra liv och odödlighet fram i ljuset. Detta skulle bli ett bevis som prästerna inte skulle kunna misstolka. Detta var anledningen till att han dröjde med att gå till Betania. Detta framstående underverk att uppväcka Lasarus var att sätta Guds sigill på sitt arbete och på sina anspråk på gudomligt ursprung.Vn 526.3

Under sin vandring till Betania hjälpte Jesus, såsom han alltid gjorde, de sjuka och behövande. Då han nådde fram till staden sände han bud till systrarna att han var på väg till dem. Jesus gick inte genast in i huset utan blev kvar på en lugn plats vid sidan av vägen. Det stora yttre skådespel som iakttogs av judarna vid någon väns eller anhörigs död överensstämde inte med Jesu anda. Han hörde ljudet av gråt från de lejda gråterskorna. Han ville inte möta systrarna mitt i denna scen av förvirring. Bland de sörjande vännerna fanns släktingar till familjen. Några av dessa innehade höga posi-tioner och ansvarsplatser i Jerusalem. Bland dessa fanns några av Jesu bittraste fiender. Jesus kände till deras syften. Därför gav han sig inte genast tillkänna.Vn 527.1