De visste, men var för stolta

De fariséer till vilka Jesus riktade denna varning trodde inte själva på de anklagelser som de riktade mot honom. Det var inte en enda av dessa höga ämbetsmän som inte hade känt sig dragna till Frälsaren. De hade hört Andens röst inom sig förklara, att Jesus var Israels Smorde, och Anden hade uppmanat dem att bli hans bekännande efterföljare. I ljuset av hans närvaro hade de insett sin orättfärdighet och känt en längtan efter en rättfärdighet som de inte själva kunde åstadkomma. Men efter det att de nu hade förkastat honom, skulle det vara för förödmjukande att ta emot honom som Messias. Efter det att de gett uttryck för sin otro, var de för stolta för att bekänna sitt misstag, och för att slippa erkänna sanningen försökte de med desperat våldsamhet ifrågasätta Jesu undervisning. Beviset på hans makt och hans barmhärtighet förbittrade dem. De kunde inte hindra Jesus att göra under. De kunde inte tysta ned hans undervisning, men de gjorde allt som stod i deras makt för att förtala honom och för att förfalska hans ord. Men Guds överbevisande Ande följde dem ändå. De måste bygga upp många barriärer för att stå emot hans kraft. Det mäktigaste redskap som kan komma till användning för att påverka människor, arbetade med dem, men de ville inte böja sig.Vn 318.1

Det är inte Gud som förblindar människorna eller förhär- dar dem. Han sänder dem ljus för att upplysa dem om deras villfarelser och för att leda dem in på trygga vägar. Det är när de förkastar detta ljus som de blir förblindade och förhärdade. Ofta försiggår denna process gradvis och nästan omärkligt. Ljuset når oss genom Guds ord, genom hans tjänare och genom hans Andes direkta påverkan. Men när man inte tar emot den upplysning som ges, inträder en gradvis förlamning av den andliga uppfattningsförmågan, och nästa upplysning som ges uppfattas mindre tydligt. Så tilltar mörkret intill dess att det råder natt i själen. Så hade det gått med dessa judiska ledare. De var överbevisade om att en gudomlig kraft åtföljde Jesus, men för att kunna stå emot hans inflytande tillskrev de Satan den helige Andes gärning. Genom att göra detta valde de medvetet att låta sig bedras. De överlämnade sig åt Satan och var från den tiden helt behärskade av hans makt. Nära knuten till Jesu varning för synd mot den helige Ande är varningen mot tomma och onda ord. Orden är ett bevis på vad som finns i sinnet. »Vad hjärtat är fullt av, det talar ju munnen.” Men orden är mer än bara ett kännetecken på vår inriktning. De har makt att också återverka på karaktären. Människor påverkas av sina egna ord. Under en ögonblicklig ingivelse från Satans sida ger de ofta uttryck för avundsjuka eller ond misstanke eller något som de i själva verket inte tror på, men uttrycken har återverkan på tankarna. De blir bedragna av sina egna ord och kommer att tro att det som blev sagt efter Satans ingivelse, är riktigt. Efter att en gång ha gett uttryck åt en uppfattning eller ett beslut är de ofta för stolta för att ta tillbaka det. I stället söker de bevisa att de har rätt. Till slut kommer de så långt att de tror att de har rätt. Det är farligt att uttala ett tvivlets ord, det är farligt att betvivla och kritisera gudomlig upplysning. Vanan att tanklöst och saklöst kritisera återverkar på karaktären och ger näring åt otro och vanvördnad. Många människor har odlat en sådan vana och är omedvetna om någon fara, till dess att de är färdiga att kritisera och förkasta den helige Andes verk. Jesus sade: »För vart fåfängligt ord, som människorna tala, skola de göra räkenskap på domens dag. Ty efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.”Vn 318.2

Därpå tillfogade han en varning till dem som hade tagit emot hans ord, dem som hade hört på honom med glädje men som inte hade överlämnat sig till att behärskas av den helige Ande. Det är inte bara genom motstånd som vi går under utan också genom försummelse. »När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han omkring i ökentrakter och söker efter ro, men finner ingen. Då säger han: ‘Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag gick ut ifrån.’ Och när han kommer dit och finner det stå ledigt och vara fejat och prytt, då går han åstad och tager med sig sju andra andar, som äro värre än han själv, och de gå ditin och bo där.”Vn 319.1

Liksom i vår egen tid fanns det också på Jesu tid många, som tillfälligt hade befriats från Satans makt. Genom Guds nåd blev de frigjorda från de onda andar som hade härskat över dem. De gladde sig över Guds kärlek, men i likhet med dem som i liknelsen omtalas som »stengrunden» blev de inte kvar i hans kärlek. De överlämnade sig inte åt Gud varje dag för att Kristus skulle kunna bo i deras sinnen, och när den onde anden kom tillbaka tillsammans med sju andra andar, värre än han själv, blev de fullständigt behärskade av det ondas makt.Vn 320.1