Inte i jordisk glans

Jesus förde sina efterföljare bort ifrån denna världs fattigdom och vanära till sin återkomst i härlighet. Han skulle inte komma i glansen av en jordisk konungavärdighet utan med sin Faders och alla heliga änglars värdighet. »Och då”, sade han, »skall han vedergälla var och en efter hans gärningar.” För att uppmuntra dem gav han dem löftet: »Sannerligen säger jag eder: Bland dem som här stå finnas några som icke skola smalka döden, förrän de få se Människosonen komma i sitt rike.” Men apostlarna förstod inte hans ord. Denna härlighet tycktes dem så långt borta. Deras ögon var fästade på det som låg dem närmare, ett jordeliv i fattigdom, föröd-mjukelse och lidande. Måste de låta sina lysande förväntningar om Messias-riket slås i spillror? Skulle de inte få se sin Herre bestiga Davids tron? Var det möjligt att Jesus skulle leva som en fattig, hemlös vandrare, bli föraktad och till sist dömd till döden? Sorg tyngde deras sinnen. De älskade ju sin Mästare. Tvivel ansatte dem, eftersom det tycktes dem ofattbart att Guds Son skulle utsättas för en så grym förnedring. De undrade varför han frivilligt skulle resa till Jerusalem för att utsätta sig för den behandling som han talat om för dem att han skulle möta där. Hur kunde han underkasta sig ett sådant öde och lämna dem i ett större mörker än de befann sig i, innan han uppenbarade sig för dem?Vn 419.3

I trakten av Cesarea Filippi skulle Jesus vara utom räckhåll för Herodes och Kaifas, menade apostlarna. Här hade han ingenting att frukta av judarnas hat eller romarnas makt. Varför inte arbeta där på avstånd från fariséerna? Varför överlämna sig åt döden? Om han måste dö, hur skulle det då gå med hans rike som skulle byggas på så säker grundval att dödsrikets portar inte skulle kunna krossa det? För apostlarna var detta verkligen ett mysterium.Vn 420.1

De färdades ju redan längs kusten av Gennesarets sjö, mot den stad där deras förhoppningar skulle grusas. De vågade inte säga emot Jesus, men de talade med varandra i låg, sorgsen ton, om vad framtiden skulle bära i sitt sköte. Även mitt under denna ovissa sinnesstämning klängde de sig fast vid tanken på att vissa oförutsedda händelser kunde inträffa, som skulle avvärja det öde som tycktes vänta deras Herre. Så gick sex långa, dystra dagar under sorg, tvivel, fruktan och hopp.Vn 420.2