Templets Herre

Vid början av sin verksamhet hade Jesus drivit ut ur templet dem som hade besmittat det med sin vanhelgande handel. Hans stränga, gudomliga uppträdande hade slagit de oärliga köpmännen med skräck. Vid avslutningen av sin verksamhet kom han åter till templet och fann att det alltjämt vanhelgades som förut. Tillståndet var till och med värre än tidigare. Den yttre tempelgården liknade en väldig inhängnad för kreatur. Djurens skrik och det skarpa klirrandet av pengar blandade sig med ovänlig ordväxling mellan köpare och säljare. Bland dem kunde man också höra rösterna av män som hade heliga ämbeten. Templets höga, andliga dignitärer var själva upptagna med att köpa och sälja och med att växla pengar. Så fullständigt var de behärskade av sin girighet efter vinning att de i Guds ögon inte var bättre än tjuvar.Vn 582.1

Prästerna och rådsherrarna förstod inte mycket av det hög-tidliga i den uppgift som de hade att utföra. Vid varje påsk och varje lövhyddohögtid slaktades tusentals djur och prästerna tog deras blod och hällde det på altaret. Judarna hade blivit så förtrogna med offret av blod, att de nästan hade förlorat känslan för att det var synden som gjorde all denna utgjutelse av djurens blod nödvändig. De tänkte inte längre på att det var en förebild på Guds Sons blod, som skulle utgjutas för att världen skulle få liv och att avsikten med offrandet av offerdjuren var, att visa människorna till en korsfäst Äterlösare.Vn 582.2

Jesus betraktade de oskyldiga offerdjuren och såg hur ju-darna hade gjort dessa stora helger till scener av blodsutgju- telse och grymhet. I stället för att ödmjukt ångra sin synd hade de ökat antalet av de djur som offrades, som om Gud skulle kunna äras genom grymma offerhandlingar. Av egenkärlek och girighet hade prästerna och rådsherrarna förhärdat sina sinnen. Själva de symboler som pekade fram till Guds lamm, hade de gjort till en inkomstkälla. I folkets ögon hade det heliga i offertjänsten i stor utsträckning utplånats. Jesu vrede väcktes. Han visste att hans blod, som snart skulle utgjutas för världens synder, skulle bli lika litet uppskattat av prästerna och de äldste som fallet var med djurens blod, som de ständigt lät flyta.Vn 582.3