En av hans egna

Och vad skulle kunna vinnas genom denna uppoffring. Hur hopplös tycktes inte människosläktets skuld och otacksamhet vara. Satan pressade nu situationen på Frälsaren i dess hårdaste detaljer: Det folk som gör anspråk på att stå över alla andra i timliga och andliga fördelar, har förkastat dig. De söker röja dig ur vägen, du som är grundvalen och mittpunkten för och inseglet på de löften som har gjort dem till ett egendomsfolk. En av dina egna apostlar, en som har hört på din undervisning och varit en av de främsta i församlingens arbete, kommer att förråda dig. En av dina ivrigaste anhängare kommer att förneka dig och alla kommer att överge dig. Hela Jesu väsen greps av avsky vid tanken. Att de som han hade gjort till sin uppgift att frälsa, de som han hade älskat så högt, skulle ta del i Satans anslag, genomborrade hans själ. Kampen var fruktansvärd. Dess di-mensioner var skulden hos hans nation, hos hans åklagare och hans förrådare, skulden hos en värld som sjunkit i ogudaktighet. Människornas synder vilade tungt på Jesus och känslan av Guds vrede mot synden höll på att krossa hans liv.Vn 687.2

Se på honom, då han tänker igenom det pris som skall betalas för mänskligheten. I sin själsångest klänger han sig fast vid den kalla marken liksom för att hindra att han skulle dras ännu längre bort från Gud. Nattens kyliga dagg faller på hans utsträckta kropp, men han uppfattar det inte. Från hans bleka läppar ljuder det bittra ropet: »Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig.» Men till och med nu tillfogar han: »Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!»Vn 688.1

Människan längtar efter sympati under lidande. Denna längtan kände Jesus i själva djupet av sitt väsen. I sin yttersta själsångest kommer han till sina apostlar med en brinnande önskan att få höra något tröstens ord från dem, som han så ofta hade välsignat och tröstat och som han hade skyddat i sorg och nöd. Han som alltid hade haft medkännande ord att säga till dem, led nu en övermänsklig ångest Han längtade efter att få veta att de bad för honom och för sig själva. Hur mörk föreföll inte syndens ondska. Fruktansvärd var frestelsen att låta mänskligheten bära följderna av sin egen skuld, medan han stod oskyldig inför Gud. Kunde han bara veta att hans apostlar förstod och uppskattade hans lidande och offer, skulle han ha blivit styrkt.Vn 688.2

Under det att han med plågsam ansträngning reste sig upp, vacklade han bort till den plats där han hade lämnat sina följeslagare. Men han »finner dem sovande». Om han hade funnit dem bedjande, skulle han ha känt lindring. Om de hade sökt sin tillflykt till Gud, för att inte Satans redskap skulle få överhand över dem, skulle han ha blivit tröstad genom deras fasta tro. Men de hade inte fäst avseende vid den upprepade varningen: »Vaken och bedjen.” Till att börja med hade de varit mycket besvärade av att se Mästaren, som i allmänhet var så lugn och värdig, kämpa med en sorg som de inte kunde förstå. De hade bett när de hörde den lidandes starka rop. Det var inte deras avsikt att överge sin Herre, men de tycktes vara förlamade av en domning som de kunde ha skakat av sig, om de hade fortsatt i bön till Gud. De insåg inte nödvändigheten av vaksamhet och bön för att kunna motstå frestelsen.Vn 688.3

Innan Jesus började gå mot örtagården hade han sagt till sina apostlar: »I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull.» De hade bestämt försäkrat honom att de skulle följa med honom både till fängelse och död. Och den stackars, självtillräcklige Petrus hade tillagt: »Om än alla andra komma på fall, så skall dock jag det icke.” — Matt. 26:31; Mark. 14:29. Apostlarna litade på sig själva. De vände sig inte till sin mäktige Hjälpare, såsom Jesus hade rått dem att göra. När därför Frälsaren mer än någonsin tidigare behövde deras sympati och förböner, fann han att de sov. Till och med Petrus sov.Vn 689.1