Ödesmättad sammandrabbning

Satan insåg att han antingen måste besegra eller bli besegrad. Stridens utgång var alltför ödesdiger för att kunna överlämnas åt de med honom allierade änglarna. Han måste därför personligen leda striden. Alla upprorets krafter hade sammangaddats mot Guds Son. Jesus gjordes till skottavla för alla ondskans vapen.Vn 103.2

Många ser på denna strid mellan Jesus och Satan som någonting som egentligen inte berör deras eget liv och därför visar de inte något större intresse. Men denna strid upprepar sig och utkämpas i varje människas sinne. Aldrig har någon lämnat Satans marker för att gå in i Guds tjänst utan att bli utsatt för den ondes angrepp. De frestelser Jesus övervann finner vi svåra att stå emot. De ansatte honom så mycket häftigare, eftersom hans väsen var överlägset vårt. Med den fruktansvärda tyngden av världens skuld över sig stod han emot frestelsen ifråga om begären, ifråga om kärlek till värl- den och ifråga om lusten att vinna ära och beröm, allt det som leder till självhävdelse och övermod. I kampen mot dessa frestelser besegrades Adam och Eva, och hur lätt besegras inte vi.Vn 103.3

Satan hade åberopat Adams synd som bevis för att Guds lag var orättfärdig och omöjlig att lyda. I vår mänskliga natur skulle Jesus försona vad Adam brutit. Men när Adam angreps av frestelsen var han opåverkad av syndens degeneration. Han stod i sin fullkomliga mandoms styrka, i besitt-ning av full livskraft till kropp och själ. Han var omgiven av Edens skönhet och han umgicks dagligen med himmelska väsen. Så var inte förhållandet med Jesus, när han kom ut i öknen för att utkämpa sin strid med Satan. Under 4 000 år hade människosläktet avtagit i fysisk styrka, andlig kraft och moralisk styrka. Jesus tog på sig den fördärvade männisskonaturens svaghet. Endast på detta sätt kunde han rädda människan från fördärvets djupaste förfall.Vn 104.1

Många menar att det var omöjligt för Jesus att övervinnas av frestelsen. I så fall kunde han inte ha blivit ställd i Adams ställe. Han kunde inte vinna den seger Adam inte lyckades vinna. Om vi i något avseende skulle utsättas för en mera riskfylld strid än den som Jesus utkämpade skulle han inte kunna bistå oss. Men Jesus iklädde sig den mänskliga naturen med alla dess böjelser. Han antog människans natur med dess möjligheter att ge efter för frestelsen. Vi behöver inte uthärda något som inte han har uthärdat.Vn 104.2

Så som förhållandet var med det heliga paret i Eden gällde också Jesu första frestelse passionerna. Just där fallet började måste återlösningen börja. Eftersom Adam föll genom att ge efter för begären måste Jesus segra genom att övervinna begären.Vn 104.3

»När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han omsider hungrig. Då trädde frestaren fram och sade till honom: ‘Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd.’ Men han svarade och sade: ‘Det är skrivet: Människan skall leva icke allenast av bröd, utan av allt det som utgår ur Guds mun.’» — Matt. 4:3, 4.Vn 104.4

Från Adams tid och fram till Kristi tid hade bristen på självdisciplin ökat begärens och passionernas makt, till dess att de nästan helt dominerade människorna. På så sätt hade människorna blivit försvagade och drabbats av sjukdomar, och i egen kraft var det omöjligt för dem att övervinna. På människans vägnar segrade Jesus genom att utstå de svåraste prov. För vår skull visade han en självbehärskning som var starkare än svält eller död. Och i denna första seger ingick också andra förhållanden som ingår i alla våra konflikter med mörkrets makter.Vn 104.5

När Jesu’s fördes ut i öknen omslöts han av Faderns härlighet. Han blev så helt upptagen av samtalen med Gud att han lyftes över all mänsklig svaghet. Men härligheten vek undan och han överlämnades att kämpa mot frestelserna. Dessa pressade sig på honom i varje ögonblick. Hans mänskliga natur ryggade tillbaka för den strid som väntade honom. Under fyrtio dagar fastade han och bad. Han var svag och utmattad av hunger, medtagen och plågad av själsångest i sådan utsträckning att »hans utseende var vanställt mer än andra människors, och hans gestalt oansenligare än andra människo-barns». (Jes. 52:14.) Nu hade Satan sitt tillfälle. Nu trodde han sig kunna övervinna Jesus.Vn 105.1

Ett väsen som liknade en ängel från himmelen uppenbarade sig för Frälsaren, till synes som svar på hans böner. Han påstod sig ha uppdrag från Gud att meddela att Jesus inte längre skulle fasta. Liksom Gud hade sänt en ängel för att hindra Abraham att offra Isak, så hade Gud blivit tillfredsställd med Jesu villighet att gå in på den blodbestänkta vägen och sänt en ängel för att befria honom. Detta var det budskap som framfördes till Jesus. Frälsaren var utmattad av hunger. Han längtade efter mat, då Satan plötsligt kom till honom. Han pekade på de stenar som låg utströdda över marken och såg ut som bröd, och sade: »Är du Guds Son, så bjud att dessa stenar bliva bröd.” — Matt. 4:3.Vn 105.2

Även om han liknade en ängel, avslöjade dessa första ord hans karaktär. »Är du Guds Son?» I dessa ord ligger en förrädisk antydan om misstro. Om Jesus hade gjort som Satan föreslog, skulle han därmed ha gett uttryck för tvivel. Frestarens avsikt var att störta Jesus med samma metod som han så framgångsrikt ursprungligen tillämpade vid människosläktets fall.Vn 105.3

Hur skickligt hade inte Satan närmat sig Eva i Eden. »Skulle då Gud hava sagt: T skolen icke äta av något träd i lustgården’?” — 1 Mos. 3:1. Så långt var förförarens ord riktiga, men det sätt på vilket de sades gjorde att de gav uttryck åt ett beslöjat förakt för Guds ord. De innehöll en maskerad förnekelse, ett tvivel på Guds sannfärdighet. Satan försökte leda Evas tankar i sådan riktning, att hon skulle tvivla på att Gud skulle göra som han hade sagt och att undanhållandet av en så härlig frukt stod i strid med hans kärlek och medkänsla för människan. Nu söker frestaren överföra sina egna tankar till Jesus. »Är du Guds Son?» Orden avslöjar en frätande ibitterhet i hans sinne. Hans röst ger uttryck för en fullständig misstro. Skulle Gud behandla sin egen Son på ett sådant sätt? Skulle han lämna honom i öknen bland de vilda djuren utan mat, utan sällskap eller tröst? Han antyder att Gud aldrig kunde ha menat att hans Son skulle försättas i en sådan situation. »Är du Guds Son”, så visa din makt genom att befria dig från denna gnagande hunger. Bjud att dessa stenar blir bröd.Vn 105.4