Främmande idéer occh vanor

Efter det att de återvänt från Babylon, ägnade de mycken uppmärksamhet åt religionsundervisningen, överallt i landet uppfördes synagogor, där präster och skriftlärde förklarade lagen. Även skolor upprättades där man, utom undervisning i konst och vetenskap, föregav sig ge undervisning i rättfärdighetens grundprinciper. Denna undervisning blev emellertid förvrängd. Under fångenskapen hade många av folket tillägnat sig främmande idéer och vanor. Dessa infördes nu i deras gudstjänst. I många avseenden anpassade de sig till avgudadyrkarnas sedvänjor.Vn 26.1

Efter hand som judarna avlägsnade sig från Gud, förlorade de i stor utsträckning kunskapen om innebörden i den rituella gudstjänsten. Denna tjänst hade förordnats av Kristus själv. I alla avseenden var den en symbol på honom. Den hade varit full av kraft och andlig skönhet. Men judarna utarmade sin andliga liv i sina ceremonier och klängde sig fast vid stela och högtidliga former. De förlitade sig på själva offren och ceremonierna i stället för att söka hjälp och trygghet hos ho- nom, som symboliserades genom gudstjänsten. Som en ersättning för det som de hade förlorat, mångfaldigade prästerna och rabbinerna sina krav. Ju strängare dessa blev, dess mindre uppenbarades Guds kärlek. De gjorde mångfalden av sina ceremonier till en värdemätare på sin helighet, medan deras hjärtan fylldes av högmod och hyckleri. Alla dessa detaljerade och betungande föreskrifter gjorde det omöjligt för någon att lyda lagen. De som ville tjäna Gud och som försökte följa rabbinernas föreskrifter, kämpade nedtyngda av en tung börda. Ett betungat samvetes anklagelser gav dem ingen ro. Så arbetade Satan för att göra folket missmodigt, för att försvaga deras föreställning om Guds väsen och för att skapa förakt för Israels tro. Han hoppades kunna finna stöd för de anklagelser som han kommit med, då han gjorde uppror i himmelen — att Guds krav var orättfärdiga och inte kunde uppfyllas. Inte ens Israel, förklarade han, höll lagen.Vn 26.2

Samtidigt som judarna önskade att Messias skulle komma, hade de inte någon korrekt uppfattning om hans uppdrag. Det var inte befrielse från synd de såg fram emot utan befrielse från romarna. De väntade att Messias skulle komma som erövrare för att bryta förtryckarnas makt och upphöja Israel till världsherravälde. Sålunda bereddes vägen för dem att förkasta Frälsaren.Vn 27.1

Vid den tid då Jesus föddes, var irritationen stark mot de utländska härskarna. Folket var splittrat av inre strider. Judarna hade fått tillåtelse att upprätthålla en form av själv-styrelse, men ingenting kunde dölja att de befann sig under det romerska oket. Inte heller kunde de försona sig med inskränkningen av deras maktbefogenheter. Romarna gjorde anspråk på rätten att utnämna och avsätta översteprästen, och ofta tillförsäkrade sig någon ämbetet genom svek, mutor eller till och med mord. På detta sätt blev prästerna mer och mer korrumperade. Men de ägde alltjämt stor makt och de utnyttjade den till egoistiska, profitfrämjande syften. Folket blev ett byte för deras hänsynslösa krav. De beskattades också hårt av romarna. Detta orsakade ett vida utbrett missnöje. Upplopp bland befolkningen förekom ofta. Girighet och våld, misstro och andlig apati tärde på själva nationens livsnerv.Vn 27.2

Hat mot romarna och nationell och andlig stolthet kom judarna att allt strängare hålla på sin gudstjänstform. Prästerna försökte bevara ett rykte för helighet genom att i minsta detalj följa religionens ceremonier. Folket, som vandrade i mörker och förtryck, och härskarna som törstade efter makt, längtade efter honom som skulle komma och som skulle nedkämpa deras fiender och återupprätta riket åt Israel. De hade felaktigt tillämpat de texter som talade om härligheten vid hans andra ankomst. Stoltheten fördunklade deras blick. De tolkade profetiorna i överensstämmelse med sin egen själviska önskan.Vn 27.3