Deras klarsyn

Johannes döparen predikade nu och döpte i Betania på andra sidan Jordan. Det var inte långt från denna plats som Gud hade stannat floden i dess lopp till dess att Israels barn gått över. Ett litet stycke härifrån hade Jerikos murar fallit för de himmelska härarna. Minnen av dessa händelser återupplivades vid detta tillfälle och väckte ett levande intresse för Johannes’ budskap. Skulle inte den Gud som hade verkat så underbart i gångna tider åter uppenbara sin makt för att befria Israel? Sådana tankar satte åhörarnas hjärtan i brand medan de dagligen samlades omkring Johannes på Jordans stränder.Vn 120.1

Johannes’ predikan hade gripit folket så djupt att de religiösa myndigheternas uppmärksamhet blivit väckt. Faran för uppror hade kommit romarna att med misstänksamhet betrakta varje folksamling. Allt som tydde på folkresning väckte fruktan hos judarnas ledare. Johannes hade inte erkänt Stora rådets myndighet genom att anh.ålla om dess medgivande för sin verksamhet. Han hade bestraffat rådsherrar och folk, fariséer och sadducéer utan åtskillnad. Ändå lyssnade folket gärna till honom. Intresset för hans verksamhet tycktes vara i ständigt tilltagande. Trots att han inte fogat sig efter dem ansåg rådsförsamlingen att han som offentlig lärare stod under deras domsrätt.Vn 120.2

Denna institution bestod av medlemmar som valdes bland prästerskapet och bland folkets förnämsta ledare och lärare, Översteprästen fungerade vanligen som ordförande. Alla dess medlemmar skulle vara erfarna män, dock inte för gamla. De skulle vara lärda män som inte bara var bevandrade i judarnas religion odh historia utan även i allmänna kunskaper, de skulle vara fria från kroppsligt lyte och de måste vara gifta män och fäder av vilka man kunde vänta att de skulle vara mer hänsynsfulla och mänskliga än andra. De höll sina sammanträden i en byggnad som var ansluten till templet i Jerusalem. Under den tid då judarna var ett oberoende folk var Stora rådet deras högsta myndighet. Det ägde såväl världslig som andlig makt. Även om rådet lydde under de romerska landshövdingarna utövade det fortfarande ett mäktigt inflytande både ifråga om borgerliga och religiösa angelägenheter.Vn 120.3

Sanhedrin eller Stora rådet kunde inte gärna uppskjuta en undersökning av Johannes’ budskap. Det fanns några där som erinrade sig den uppenbarelse Sakarias hade fått i templet, liksom hans profetia som hade utpekat hans barn såsom Messias’ förelöpare. Under trettio år av oroligheter och växlingar hade deSsa händelser i stor utsträckning fallit i glömska. Nu kom man åter att tänka på dem med anledning av den upphetsning som Johannes’ förkunnelse väckte.Vn 121.1

Det var länge sedan Israel hade haft någon profet, länge sedan någon sett en reformation som den som nu pågick. Kravet på syndbekännelse föreföll nytt och obehagligt överraskande. Många av ledarna ville inte lyssna till Johannes’ vädjanden och strafftal av fruktan för att bli övertalade att avslöja sitt eget livs hemligheter. Men hans förkunnelse var ändå ett direkt hudskap om Messias. Det var allmänt känt att de sjuttio årsveckorna i Daniels profetia som omfattade Messias’ ankomst var nära sitt slut och alla var ivriga att få ta del i det viktiga tidsskede av nationell storhet som man då väntade skulle inträda. Folkets upphetsning var så stor att Stora rådet snart skulle tvingas att antingen godkänna eller förkasta Johannes’ verksamhet. Dess makt över folket var redan i avtagande odh det började bli en allvarlig fråga om de skulle kunna upprätthålla sin maktställning. I hopp om att komma till något resultat skyndade de sig att sända en deputation av präster och leviter för att överlägga med den nye läraren.Vn 121.2

En folkskara hade samlats för att lyssna till hans ord när de utskickade närmade sig. Med myndig hållning, avsedd att göra intryck på folket och mana profeten till vördnad, kom de stolta rabbinerna. Med en rörelse som vittnade om respekt, ja, nästan fruktan, vek skaran åt sidan för att lämna rum för dem. I sina praktfulla dräkter och med sin stolthet över rang och makt stod dessa stora män ansikte mot ansikte med ökenprofeten.Vn 121.3

— Vem är du? frågade de myndigt.Vn 122.1

Johannes som visste vad de hade i tankarna svarade: — Jag är icke Messias.Vn 122.2

— Vad är du då? Är du Elias?Vn 122.3

— Det är jag icke.Vn 122.4

— Är du Profeten?Vn 122.5

— Nej.Vn 122.6

— Vem är du då? Säg oss det, så att vi kunna giva dem svar, som hava sänt oss. Vad säger du om dig själv?Vn 122.7