En mandråpare

Deras sätt att handla vittnade om deras släktskap med honom som är en lögnare och mördare. »I haven djävulen till eder fader”, sade Jesus, »och vad eder fader har begär till det viljen I göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom... Men mig tron I icke, just därför att jag talar san-ning.” — Joh. 8:44, 45. Förhållandet att Jesus talade sanning och det med överbevisande kraft var orsaken till att de judiska ledarna inte tog emot honom. Det var den gudomliga sanningen som väckte dessa egenrättfärdiga människors illvilja. Sanningen avslöjade villfarelsens bedrägeri, den fördömde deras lära och liv och den var ovälkommen. De ville hellre sluta sina ögon för sanningen än ödmjuka sig och bekänna att de hade farit vilse. De älskade inte sanningen. De ville inte veta av den, även om den var sanning.Vn 468.2

»Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke?” Dag efter dag under tre års tid hade Jesu fiender följt honom och sökt finna någon fläck i hans sätt att leva. Satan och alla ondskans sammansvurna makter hade sökt att besegra honom, men de hade inte funnit något hos honom som de kunde utnyttja till sin fördel. Till och med de onda andarna var tvungna att kalla honom »du Guds Helige”. (Mark. 1:24.) Inför himmelen, inför syndfria världar och inför syndiga män- niskor levde Jesus efter lagen. Inför änglar, människor och demoner hade han oemotsagd talat ord som i varje annans mun skulle ha varit hädelse: »Eftersom jag alltid gör, vad honom behagar.”Vn 468.3

Det förhållandet att judarna inte ville ta emot Jesus, fastän de inte kunde finna någon synd hos honom bevisade, att de själva inte hade någon förbindelse med Gud. De erkände inte Guds röst i hans Sons budskap. De menade att de uttalade en dom över Jesus, men genom att förkasta honom, uttalade de domen över sig själva. »Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.»Vn 469.1

Det som här konstateras gäller för alla tider. Många som finner nöje i spetsfundigheter och kritik och som söker efter något att tvivla på i Guds ord tror, att de därigenom visar sig kunna tänka självständigt och med andlig skarpsinnighet. De går ut ifrån att de sitter till doms över Bibeln, medan de i själva verket dömer sig själva. De gör det uppenbart att de inte kan uppskatta sanningar som har sin upprinnelse i himmelen och som omspänner evigheten. Inför Guds rättfärdighets mäktiga berg känner de ingen vördnad. De jagar iv-rigt efter bagateller och avslöjar därigenom en småskuren och jordisk natur, ett sinne som hastigt håller på att förlora sin förmåga att uppskatta Gud. Den som har låtit sig påverkas av den gudomliga beröringen, kommer att söka efter det som ökar hans kunskap om Gud och som förädlar och höjer karaktären. Liksom blommorna vänder sig mot solen för att dess klara strålar skall beröra dem med skönhetens färgstänk, så skall människan vända sig mot rättfärdighetens sol för att himmelens ljus skall försköna karaktären med Kristi väsens nåd.Vn 469.2

Jesus fortsatte med att ge en bild av den skarpa motsättningen mellan judarnas inställning och Abrahams: »Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.»Vn 469.3

Abraham hade närt en ivrig önskan om att få se den utlovade Frälsaren. Han uppsände de innerligaste böner om att han före sin död skulle få se Messias. Och han fick se Kristus. Ett övernaturligt ljus gavs honom och han förstod Kristi gudomliga ursprung och uppgift. Han såg hur han hade kommit till jorden och gladde sig däröver. Han fick förmånen att få en förståelse av det gudomliga offret för synd. En bild av detta offer upplevde han i sin egen erfarenhet. Han tog emot denna befallning: ‘»Tag din son Isak, din ende son, som du har kär ... och offra honom ... såsom brännoffer.” — 1 Mos. 22:2. På offeraltaret lade han löftets son, den son som var medelpunkten i hans förhoppningar. I det han väntade vid sidan av altaret, med kniven lyft för att lyda Gud, hörde han en röst från himmelen som sade: »Låt icke din hand komma vid gossen och gör honom intet; ty nu vet jag, att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.» — 1 Mos. 22:12. Abraham utsattes för detta fruktansvärda eldprov för att han skulle kunna förstå Jesu frälsningsverk och bilda sig en föreställning om Guds stora kärlek till världen, som var så stor, att han för att lyfta den upp ur dess förnedring gav sin enfödde Son för att lida den skändligaste död.Vn 469.4