Grekernas begäran

»Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för att tillbedja under högtiden. Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bådo honom och sade: ‘Herre, vi skulle vilja se Jesus’.”Vn 619.1

Vid denna tidpunkt såg Jesu uppdrag ut att bli ett grymt nederlag. Han hade gått segrande ur striden med präster och fariséer, men det var uppenbart att han av dem aldrig skulle bli mottagen och erkänd som Messias. Den slutliga brytningen hade kommit. För hans apostlar såg saken ut att vara hopplös. Men Jesus närmade sig fullbordandet av sin uppgift. Tidpunkten för den stora händelse som angick inte bara den judiska nationen utan hela världen, var nu inne. När Jesus hörde den ivriga frågan: »Vi skulle vilja se Jesus», hörde han ekot av det ivriga, längtansfyllda ropet från hela världen. Hans ansikte lyste upp och han sade: »Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas.» I grekernas begäran såg han en föraning av resultaten av sitt stora offer.Vn 619.2

De här männen hade kommit västerifrån för att söka upp Frälsaren vid slutet av hans liv, på samma sätt som de vise männen hade kommit österifrån vid hans livs början. Vid tiden för Jesu födelse var judafolket så upptagna av sina egna, ärelystna planer, att de ingenting visste om hans ankomst. De vise männen kom från ett främmande land till krubban för att frambära sina gåvor och för att tillbedja Frälsaren. Så kom dessa greker, som representanter för världens nationer, stammar och folk, för att få se Jesus. På samma sätt skall människor ifrån alla länder och under alla tids- åldrar dras till Frälsarens kors. Så skall många »komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket”. (Matt. 8:11.)Vn 619.3

Grekerna hade hört talas om Jesu segerrika intåg i Jerusalem. Några hade dragit slutsatsen och hade också låtit sprida ryktet, att han hade drivit ut prästerna och rådsherrarna ifrån templet och att han skulle ta Davids tron i besittning och regera som konung över Israel. Grekerna ville veta sanningen om hans avsikter. »Vi skulle vilja se Jesus», sade de. Deras önskan blev uppfylld. Då deras önskan framfördes till Jesus, befann han sig i den del av templet där alla andra än judar var utestängda, men han gick ut till grekerna i den yttre förgården och hade ett personligt samtal med dem.Vn 620.1

Tidpunkten för Jesu förhärligande hade kommit. Han stod nu i korsets skugga. Grekernas begäran visade honom, att det offer som han var på väg att frambära, skulle föra många söner och döttrar till Gud. Han visste att grekerna snart skulle få se honom i ett läge som de inte då kunde drömma om. De skulle få se honom föras fram vid sidan av Barabbas, en rånare och mördare, som blev vald att friges i stället för Guds Son. De skulle få höra folket, inspirerade av prästernaVn 620.2

och rådsherrarna, göra sitt val. Och på frågan: »Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?» skulle svaret bli: »Låt korsfästa honom!» (Matt. 27:22.) Genom att åstadkomma denna försoning för människornas synder visade Jesus, att hans rike skulle bli fullkomnat och komma att omfatta hela världen. Han skulle komma att arbeta som återuppbyggaren. Hans Ande skulle bli rådande. Under ett ögonblick såg han in i framtiden och hörde röster från alla delar av världen förkunna: »Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” — Joh. 1:29. I dessa främlingar såg han ett löfte om en stor skörd, när barriärerna mellan judar och icke-judar skulle komma att brytas ned och alla nationer, folkslag och språkområden skulle få lyssna till frälsningens budskap. Denna förväntan, sammanfattningen av hans förhoppningar, uttrycks i orden: »Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas.» Men det sätt på vilket detta förhärligande måste ske lämnade aldrig Jesu tankar. De icke-judiska folkens insamlande skulle följa efter hans förestående död. Bara genom hans död kunde världen bli frälst. Liksom ett vetekorn måste Guds Son läggas i jorden och dö, bli begravd och dold för allas blickar. Men han skulle uppstå till liv igen.Vn 620.3

Jesus talade om sin framtid och illustrerade den med hjälp av förhållanden i naturen, för att apostlarna skulle kunna förstå det. Det verkliga resultatet av hans uppdrag skulle uppnås genom hans död. »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt.» När ett vetekorn faller ned på marken och dör, gror det och växer upp och bär frukt. Så skulle Jesu död bära resultat i frukt för Guds rike. I överensstämmelse med de lagar som gällde för växtvärlden, skulle liv bli resultatet av hans död. De som odlar jorden har ständigt den bilden framför sig. År efter år bevarar människan sina förråd av säd genom att skenbart kasta bort den bästa delen av den. Under någon tid måste den ligga gömd under myllan för att övervakas av Herren. Så kommer strået upp och därefter axet och sedan korn i axet. Men denna utveckling kan inte äga rum, med mindre kornet begravs i myllan, göms och, som det ser ut, går förlorat.Vn 621.1