Kunde inte förstå hans uppdrag

I sin kortsynthet kunde de inte förstå omfattningen av det uppdrag som han kommit för att utföra och därför kunde de inte heller känna medkänsla med honom i hans prövningar. Deras ohövliga, nedlåtande uttalanden visade att de inte hade någon riktig uppfattning av hans väsen och inte uppfattade att i honom det gudomliga var förenat med det mänskliga. Oftast såg de honom fylld av sorg. I stället för att trösta honom sårade de honom genom sin inställning och sina uttalanden. Hans känsliga natur plågades, hans motiv missförstods och av hans arbete kunde de ingenting fatta.Vn 323.1

Hans bröder drog ofta fram fariséernas filosofi som var trådsliten och grånad av ålder. Och de trodde sig kunna un-dervisa honom som förstod all sanning och kunde genomtränga alla hemligheter. De fördömde utan tvekan sådant som de inte kunde förstå. Deras tillrättavisning gick honom djupt till sinnes och han blev trött och nedstämd. De förklarade sig tro på Gud och menade sig försvara Gud, då ju Gud var hos dem i mänsklig gestalt utan att de kände igen honom.Vn 323.2

Dessa förhållanden gjorde livet svårt för honom. Så plågad var Jesus att inte bli förstådd i sitt eget hem, att det innebar en lättnad för honom att få gå till platser där han slapp kon-flikterna. Det fanns ett hem som han tyckte om att besöka, Lasarus’, Marias och Martas hem. Här fanns en atmosfär av tro och kärlek, där hans sinne kunde få vila. Ändå fanns det ingen på jorden som kunde fatta hans gudomliga uppdrag eller förstå den börda som han bar för mänsklighetens skull. Ofta kunde han finna lindring bara genom att vara ensam och i samtal med sin himmelske Fader.Vn 323.3

De som kallats att lidå för Kristi skull och som måste stå ut med missförstånd och misstro till och med i sina egna hem, kan finna tröst i tanken att Jesus har upplevt detsamma. Han känner medlidande med dem. Han bjuder dem att umgås med honom och finna tröst där han fann den, i gemenskap med Fadern.Vn 323.4

De som tar emot Kristus som sin personlige Frälsare över-lämnas inte att som faderlösa bära livets prövningar i ensamhet. Han tar emot dem som medlemmar av den himmelska familjen. Han erbjuder dem att kalla Gud sin Fader. De blir de »små» som Gud tänker på och vårdar sig om och som blir knutna till honom med de mest kärleksfulla och oslitliga band. För dem känner han en kärleksfull ömhet som övergår allt som våra fäder och mödrar någonsin har känt för oss i vår hjälplöshet, i lika hög grad som det gudomliga är höjt över det mänskliga.Vn 324.1

Om Kristi förhållande till sitt folk har vi en vacker bild i de lagar som gavs till Israel. När en hebré på grund av fattigdom tvingades gå ifrån sitt fädernearv eller sälja sig själv som slav, var det hans närmaste släktings plikt att friköpa honom och hans arvslott. (Se 3 Mos. 25:25, 47—49; Rut 2: 20.) Uppgiften att återlösa oss och vår arvslott, som gått förlorad genom synden, föll alltså på honom som är »en nära släkting» till oss. Det var för att återlösa oss som han gjorde sig till släkt med oss. Herren, vår Frälsare, står oss närmare än far och mor, bror, vän eller syster, »Frukta icke”, säger han, »ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.» »Eftersom du är så dyrbar i mina ögon, så högt aktad och så älskad av mig, därför giver jag människor till lösen för dig och folk till lösen för ditt liv.» — Jes. 43: 1,4.Vn 324.2

Kristus älskar de himmelska väsen som omger hans tron, men hur skall den stora kärlek varmed han älskat oss, kunna förklaras? Vi kan inte förstå den, men genom vår erfarenhet kan vi veta att den är verklig. Och om vi verkligen står i släktskapsförhållande till honom, med vilken kärlek bör vi då inte betrakta dem som är våra andliga bröder och systrar? Borde vi inte oförbehållsamt erkänna de förpliktelser som in-ryms i vårt gudomliga släktförhållande? När vi blivit upptagna i Guds familj bör vi då inte hedra vår Fader och vår släkt?Vn 324.3