Molnen hopas

Jesu uppdrag på jorden gick nu hastigt mot sitt slut. De händelser mot vilka hans väg nu gick, låg framför honom i klart tecknade konturer. Redan innan han iklädde sig mänsklig natur såg han hela den väg framför sig som han måste vandra för att frälsa det som var förlorat. Varje smärta som plågade honom, alla förolämpningar som skulle hopa sig över hans huvud, varje försakelse han måste underkasta sig låg öppen för hans blick. Han visste det innan han lade av sig sin krona och sin konungsliga skrud för att stiga ned från sin tron och ikläda sig mänsklig gestalt. Vägen från krubban till kor-set låg öppen för honom. Han visste att ångesten skulle gripa honom. Ja, han visste allt och ändå sade han: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet, vad jag skall göra. Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.” — Ps. 40:8, 9.Vn 410.1

Han såg ständigt framför sig resultatet av sitt uppdrag. Hans jordiska liv som var uppfyllt av arbete och självuppoffring, upplystes av förvissningen att han inte skulle utstå allt detta lidande förgäves. Genom att ge sitt liv för människorna skulle han återföra världen till lojalitet mot Gud. Även om han först måste ta emot blodsdopet, och världens synd tynga hans oskyldiga själ och även om skuggan av en obeskrivlig smärta vilade över honom, såg han framåt mot den glädje som väntade honom. Därför valde han att uthärda korsets lidande och bortse från föraktet.Vn 410.2

För hans utvalda följeslagare var det händelseförlopp som snart skulle utspela sig ännu dolt, men tiden närmade sig då de måste bevittna hans ångest. De skulle få se honom som de älskade och förlitade sig på, överlämna sig i fiendernas händer och hängas på Golgata kors. Snart måste han lämna dem ensamma att möta denna värld utan den tröst som hans synliga närvaro innebar. Han visste hur hat och otro skulle förfölja dem och han ville förbereda dem för dessa prövningar.Vn 410.3

Jesus och hans apostlar hade nu kommit till en av städerna vid Cesarea Filippi. De befann sig utanför Galileens gränser på ett område där man tillbad avgudar. Här var apostlarna utom räckhåll för judendomens kontrollerande inflytande och i närmare kontakt med den hedniska gudstjänsten. Runt omkring dem kunde man finna former av den vidskepelse som existerade i alla delar av världen. Jesus ville att de skulle få se just dessa saker så att de skulle känna sitt ansvar för de avgudadyrkande folken. Under sin vistelse i denna trakt sökte han undvika att tala offentligt med människorna och ägnade sig i stället mera helt åt sina apostlar.Vn 411.1

Han tänkte nu berätta något för dem om sitt förestående lidande. Men först drog han sig tillbaka för att bedja för dem, att de skulle bli beredda att ta emot vad han hade att säga dem. När han åter förenade sig med dem, började han inte omedelbart att tala med dem om det han hade att säga. Innan han gjorde detta, ville han ge dem tillfälle att bekänna sin tro på honom, så att de skulle kunna bli styrkta inför den förestående prövningen. Han frågade: »Vem säger folket Människosonen vara?”Vn 411.2

Med sorg måste apostlarna medge att Israel inte ville erkänna honom såsom sin Messias. En del hade visserligen, då de såg hans underverk, sagt sig tro att han var Davids son. Folkskaran som hade blivit mättad vid Betsaida, hade velat utropa honom till konung. Många var redo att ta emot honom som profet, men de trodde inte att han var Messias.Vn 411.3

Nu ställde Jesus åter en fråga som han riktade direkt till apostlarna själva: »Vem sägen då I mig vara?” Petrus svarade: »Du är Messias, den levande Gudens Son.”Vn 411.4

Redan från början hade Petrus trott att Jesus var Messias. Många andra hade blivit övertygade genom Johannes döparens förkunnelse och tagit emot Jesus. Däremot började de tvivla på att Johannes var den han utgav sig vara, då han sattes i fängelse och blev dödad. Nu tvivlade de på att Jesus var den Messias som de så länge hade väntat på. Många av Jesu efterföljare, som ivrigt hade väntat på att Jesus skulle inta sin plats på Davids tron, lämnade honom, då de förstod att han inte hade någon sådan avsikt. Men Petrus och hans medbröder svek inte i sin tro på Mästaren. Den vacklande hållningen hos dem, som den ena dagen lovsjöng honom för att nästa dag fördöma honom, hade inte någon inverkan på tron hos Jesu sanna efterföljare. Petrus förklarade: »Du är Messias, den levande Gudens Son.» Han väntade inte att hans Herre först skulle bli krönt med konungslig ära utan tog emot honom i hans ringhet och ödmjukhet.Vn 411.5

Petrus hade uttryckt de tolv apostlarnas tro. Ändå fattades det mycket innan de fullt förstod Jesu uppgift. Prästernas och ledarnas motstånd och felaktiga framställning kunde inte förmå dem att lämna Jesus, även om det alltjämt orsakade dem mycket bekymmer. De kunde inte se sin väg klart. Inflytandet av det som de tidigare blivit undervisade om, de skriftlärdes läror och traditionernas makt skymde deras blick för sanningen. Då och då trängde värdefulla strålar av ljus från Jesus in genom deras mörker, men ändå trevade de ofta som bland skuggor. Men denna dag, då de skulle stå ansikte mot ansikte med sin tros prövning, vilade den helige Andes kraft över apostlarna. Under en stund vändes deras blick från »de ting som synas” till att se »de ting som icke synas». (2 Kor. 4:18.) Bakom den mänskliga förklädnaden kunde de se Guds Sons härlighet.Vn 412.1

Jesus svarade Petrus: »Salig är du, Simon, Jonas’ son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan din Fader, som är i himmelen.”Vn 412.2

Den sanning som Petrus bekände är grundvalen för den kristnes tro. Kristus själv förklarade den vara evigt liv. Men att äga denna vetskap är inte någon anledning till självupphöjelse. Det var inte genom egen vishet och godhet som Petrus hade fått denna uppenbarelse. Det mänskliga kan aldrig av sig själv vinna kunskap om det gudomliga. »Hög såsom himmelen är den — vad kan du göra?, djupare än dödsriket — vad kan du första?” — Job 11:8. Bara barnaskapets anda kan uppenbara Guds djupheter, som »intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka». Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. »Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.» (1 Kor. 2:9, 10.) »Herren har sin umgängelse med dem som frukta honom.» — Ps. 25:14. Och detta att Petrus hade upptäckt Jesu härlighet var en bekräftelse av att han hade »lärt av honom». (Joh. 6:45.) Ja i sanning, »salig är du, Simon, Jonas’ son; ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig».Vn 412.3

Jesus fortsatte: »Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling ochdödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga.» Ordet Petrus betyder sten, en rullande sten. Petrus var inte den klippa på vilken församlingen skulle byggas. Dödsrikets portar blev honom övermäktiga, då han förnekade sin Mästare med att förbanna och svära. Församlingen byggdes på en, vilken dödsrikets portar inte kunde bli övermäktiga.Vn 413.1