Förstod den onda avsikten

Jesus betraktade scenen ett ögonblick, det darrande offret i sin vanära, rådsherrarnas hårda ansikten som inte bar minsta spår av minsta medkänsla. Hans rena, fläckfria själ ryggade tillbaka inför denna syn. Han förstod mycket väl avsikten med att detta fall tvingades på honom. Han läste deras tankar. Han kände var och en av de närvarandes karaktär och livshistoria. Dessa som menade sig vara rättvisans väktare, hade själva förlett sitt offer till synd för att de skulle kunna gillra en fälla för Jesus. Han visade inte något tecken till att han hört deras fråga, utan böjde sig ned och fäste sina ögon på marken framför sig och började skriva i sanden.Vn 460.2

Otåliga över hans tveksamhet och hans synbara likgiltighet drog sig anklagarna närmare för att tvinga till sig hans upp-märksamhet. Men då de följde Jesu blick, och såg ned på marken vid hans fötter, förändrades deras ansikten. Framför sig såg de där sitt eget livs hemliga synder nedskrivna. Folket som märkte den plötsliga förändringen i deras ansiktsuttryck, trängde sig fram för att se vad det var som de betraktade med sådan förvåning och blygsel.Vn 460.3

Trots att de alltid hävdade sin vördnad för lagen åsidosatte dessa skriftlärde dess bestämmelse, då de förde sak mot denna kvinna. Det var den äkta mannens plikt att överlämna henne åt rättvisan och de skyldiga parterna skulle straffas lika. Anklagarnas handlingssätt var alltigenom olagligt. Jesus mötte den ändå på deras egen mark. Lagen föreskrev, att om någon dömts till att stenas skulle vittnena i målet kasta den första stenen. Han reste sig nu, fäste blicken på de sammansvurna och sade: »Den av eder, som är utan synd, han kaste första stenen på henne.» Sedan böjde han sig åter ned och skrev på marken.Vn 460.4

Jesus hade inte åsidosatt den lag som gavs av Moses, inte heller hade han överträtt Roms lagar. Anklagarna hade lidit nederlag. Nu när deras täckmantel av förment vördnad hade slitits av dem, stod de skyldiga och dömda i den oändliga renhetens närvaro. De var rädda att deras livs dolda synder skulle avslöjas inför folket. Och en efter en smög de sig iväg med böjda huvuden och sänkt blick och lämnade kvar sitt offer hos den medkännande Frälsaren.Vn 461.1

Jesus reste sig, såg på kvinnan och sade: »Var äro de andra? Har ingen dömt dig?» Hon svarade: »Herre, ingen.» Då sade han till henne: »Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.»Vn 461.2

Kvinnan hade stått framför Jesus darrande av fruktan. Hans ord: »Den som är utan synd, han kaste första stenen på henne”, hade nått henne som en dödsdom. Hon vågade inte lyfta sin blick mot Frälsarens ansikte utan väntade under tystnad på sin dom. Med häpnad såg hon sina åklagare avlägsna sig utan ett ord och under tydlig förvirring. Så hörde hon plötsligt dessa hoppfulla ord: »Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.” Hon blev djupt rörd och kastade sig för Jesu fötter och gav snyftande uttryck åt sin tacksamma kärlek och bekände under bittra tårar sina synder.Vn 461.3

Detta var för henne början till ett nytt liv. Ett liv i renhet och frid, som helgades till tjänst åt Gud. Denna ångerfulla kvinna blev en av Jesu mest trofasta efterföljare. Med självuppoffrande kärlek och hängivenhet återgäldade hon hans förlåtande barmhärtighet.Vn 461.4

Genom att förlåta denna kvinna och uppmuntra henne att leva ett bättre liv, framstrålar Jesu väsen i skönheten av en fullkomlig rättfärdighet. Fastän han inte ursäktar synden och inte heller förringar skuldkänslan försöker han att frälsa och inte att fördöma. Världen hade för denna förledda kvinna endast hån och förakt, men Jesus talar tröst och hopp till henne. Den syndfrie känner medlidande med synderskans svaghet och räcker henne en hjälpande hand. Medan de hycklande fariséerna fördömer henne, säger Jesus: »Gå, och synda icke härefter.»Vn 461.5

Den som med bortvänd blick går bort ifrån de felande och överlämnar åt dem själva att obehindrat fortsätta på den väg som för nedåt, är inte Kristi efterföljare. De som är ivriga att anklaga andra och nitiska att ställa dem inför rätta, är i sitt eget liv ofta mer skyldiga än de. Människorna hatar syndaren, men de älskar synden. Jesus hatar synden, men han älskar syndaren. Detta är den anda som skall besjäla alla som efterföljer honom. Kristi kärlek är sen till att klandra, snabb att upptäcka ånger, snar till att förlåta och till att uppmuntra och leda vandraren in på helgelsens väg och hjälpa honom att vandra på den.Vn 462.1