Klarsyn som skrämde

Ändå var inte alla Rådets medlemmar överens. Sanhedrin var vid denna tidpunkt inte ens en legal församling. Den existerade bara på grund av tolerans. Några av dess medlemmar ifrågasatte klokheten i att döma Jesus till döden. De fruktade att detta skulle bli orsak till ett uppror bland folket. Detta skulle komma romarna att hålla tillbaka ytterligare förmåner för prästerna och ta ifrån dem den makt som de ännu hade. Sadducéerna var förenade i sitt hat mot Jesus, men de var benägna att gå försiktigt fram, av fruktan för att romarna skulle beröva dem deras höga samhällsställning. I detta rådsmöte, som man hade samlats för att planlägga Jesu död, fanns ett vittne närvarande som hörde Nebukadnessars stolta ord, som var vittne till Belsassars avgudiska fest och som var närvarande då Jesus av Nasaret förklarade sig vara den Smorde. Detta vittne påverkade nu rådsherrarna, så att de skulle förstå vad de var på väg att göra. Händelser i Jesu liv kom för dem med en klarhet som gjorde dem förskräckta. De erinrade sig scenen i templet då Jesus, som då var ett barn på tolv år, stod inför de lärda laglärarna och ställde frågor till dem som gjorde dem förvånade. Det underverk som just hade utförts, vittnade om att Jesus inte var någon annan än Guds Son. Det Gamla testamentets skrifter om Kristus fram- trädde för deras sinnen i sin rätta betydelse. Förvirrade och besvärade frågade rådsherrarna: »Vad skola vi taga oss till?” Splittring uppstod i Rådet. Under den helige Andes påverkan kunde prästerna och rådsherrarna inte komma ifrån överbe-visningen att de kämpade mot Gud.Vn 536.2

När förvirringen var som störst i rådsförsamlingen reste sig Kaifas, översteprästen. Kaifas var en stolt och grym man, överlägsen och oförsonlig. I hans släkt fanns sadducéer, stolta, oförvägna, hänsynslösa, fulla av äregirighet och grymhet, vilket de alltsammans dolde under en mantel av förment rättfärdighet. Kaifas hade studerat profetiorna. Även om han inte förstod deras egentliga innebörd talade han med stor auktoritet och tillförsikt: »I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket än att hela folket förgås.” Även om Jesus var oskyldig, framhöll översteprästen, måste han röjas ur vägen. Han var till besvär, eftersom han drog folket till sig och försvagade rådsherrarnas auktoritet. Han var bara en. Det var bättre att han dog än att rådsherrarna skulle förlora sin makt. Om folket förlorade förtroendet för de härskande, skulle det göra slut på deras nationella makt. Kaifas gjorde gällande att efter detta underverk skulle Jesu efterföljare sannolikt göra uppror. Romarna skulle komma, sade han. De skulle stänga deras tempel, avskaffa deras lagar och tillintetgöra dem som nation. Vad är denne galilés liv värt i jämförelse med nationens liv? Om han står i vägen för Israels välfärd, gör man då inte Gud en tjänst genom att röja honom ur vägen? Det är bättre att en man dör, än att hela nationen förgås.Vn 537.1

När Kaifas säger att det skulle vara bättre att en man dör för folket, tyder det på att han hade en viss kunskap om profetiorna, även om den var mycket begränsad. Men när Johannes berättar om denna händelse hänvisar han till profe-tian och pekar på dess breda och djupa betydelse. Han säger: »Ja, icke allenast ‘för folket’; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.” Utan att förstå det erkände den högmodige Kaifas Frälsarens uppgift.Vn 537.2

Av Kaifas vändes denna ytterst värdefulla sanning till en lögn. Det handlingssätt han rekommenderade, byggde på en princip som hade lånats från de icke-judiska folken. Bland dessa hade det dunkla medvetandet om att en skulle dö för människosläktet gett anledning till att man offrade människor. Kaifas’ plan gick ut på, att man på detta sätt, genom att offra Jesus, skulle rädda det skyldiga folket, inte frälsa det från överträdelse utan i överträdelsen, så att det kunde fortsätta i synd. Och genom sin argumentering ansåg han säg kunna övervinna invändningarna från dem som kanske skulle våga säga, att man ännu inte hade funnit något hos Jesus som förtjänade döden.Vn 537.3

Vid detta rådsmöte hade Jesu fiender varit starkt överbevisade. Den helige Ande hade gjort intryck på deras sinnen. Men Satan ansträngde sig för att få makt över dem. Han tvingade på dem minnet av alla besvärligheter som de hade fått utstå för Jesu skull. Hur litet hade Jesus inte hedrat deras rättfärdighet. Han undervisade om en rättfärdighet som var långt större och som alla de som ville vara Guds efterföljare måste äga. Utan att ta någon hänsyn till deras riter och ce-remonier hade han uppmuntrat syndare att gå direkt till Gud som till en barmhärtig Fader och berätta om vad de behövde. Enligt deras uppfattning hade han därigenom åsidosatt prästerskapet. Han hade vägrat att erkänna den rabbinska teologin. Han hade avslöjat prästernas ogudaktiga hand-lingssätt. Han hade skadat deras inflytande på ett obotligt sätt. Han hade skadat effekten av deras regler och traditioner genom att säga, att även om de strängt hävdade den rituella lagen, hade de gjort Guds lag om intet. Allt detta påminde Satan dem nu om.Vn 538.1

Satan sade nu till dem att de måste döma Jesus till döden för att kunna upprätthålla sin auktoritet. Detta råd följde de. Själva förhållandet att de kunde förlora den makt de ännu hade var, menade de, tillräckligt skäl för att komma till något slags beslut. Med undantag av några få som inte vågade säga sin mening, mottog rådsmötet Kaifas’ ord som Guds ord. Stämningen lättade i Rådet och oenigheten upphörde. De beslöt att Jesus skulle överlämnas åt döden vid första gynnsamma tillfälle. Genom att förkasta beviset på Jesu gudom hade dessa präster och rådsherrar själva stängt sig inne i ett ogenomträngligt mörker. De hade kommit helt in under Satans inflytande, så att han kunde driva dem ut över den eviga undergångens brant. Så stor var emellertid deras villfarelse, att de kände sig tillfreds med sig själva. De be- traktade sig som patrioter som försökte rädda nationen.Vn 538.2

Sanhedrins medlemmar var emellertid rädda för att företa sig någonting oövertänkt mot Jesus. Folket skulle då kunna bli upphetsat. Det våld som de planlade mot Jesus skulle kunna drabba dem själva. På grund härav beslöt Rådet att uppskjuta fullföljandet av den dom som de hade fällt. Frälsaren förstod prästernas intriger. Han visste att de längtade efter att röja honom ur vägen och att deras avsikter snart skulle förverkligas. Men det var inte hans sak att påskynda krisen. Han drog sig tillbaka från platsen och tog sina apostlar med sig. Genom sitt exempel inskärper han den undervisning som han hade gett apostlarna: »När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan.» — Matt. 10:23. Det fält inom vilket de skulle arbeta för människors räddning var stort, och med mindre troheten mot honom krävde det, skulle hans tjänare inte äventyra sitt liv.Vn 539.1

Jesus hade nu arbetat offentligt i tre år i världen. De hade fått se exempel på självförnekelse och osjälvisk välgärning. Hans rena liv i lidande och hängivenhet var känt av alla. Men denna korta tid av tre år var hela den tid som världen kunde uthärda Återlösarens närvaro.Vn 539.2

Hans liv hade varit ett liv under förföljelse och förhånande. Han fördrevs från Betlehem av en avundsjuk konung, förkastades av sitt eget folk i Nasaret, dömdes till döden utan anledning i Jerusalem. Nu fann han tillsammans med några få trofasta efterföljare en tillfällig tillflyktsort i en främmande stad. Han som alltid blivit djupt rörd över människors olycka, som botat de sjuka, som gett de blinda deras syn och de döva deras hörsel och de stumma förmågan att tala, som hade gett de hungriga mat och tröstat de sörjande, drevs nu bort ifrån det folk som han hade arbetat för att frälsa. Han som vandrat på de rullande vågorna och som med ett ord hejdat deras vredgade dån, han som hade drivit ut onda andar vilka under flykten erkänt honom vara Guds Son, han som avbröt de dödas sömn och som kommit tusenden att hänfört lyssna till hans kloka ord, kunde inte längre nå deras sinnen som var förblindade av fördomar och hat och som hårdnackat förkastade ljuset.Vn 539.3