Han är på väg

Beskedet meddelades Marta på ett så diskret sätt att ingen annan i rummet hörde det. Maria var så djupt försjunken i sin sorg, att hon inte hörde det som sades. Marta reste sig genast upp och gick ut för att möta Herren, men Maria, som trodde att Marta hade gått bort till den plats där Lasarus låg begraven, satt stilla kvar i sin sorg och tog inte någon del i ropen.Vn 527.2

Upptagen av motstridiga känslor skyndade Marta iväg att möta Jesus. I hans uttrycksfulla ansikte kunde hon läsa samma ömhet och kärlek som alltid hade funnits där. Hennes tillit till honom var orubbad, men hon tänkte på sin högt älskade bror som också Jesus hade älskat. Med en sorg som tärde på hennes sinne, därför att Jesus inte hade kommit tidi-gare, men ändå med hopp om att han också nu skulle göra något för att trösta dem, sade hon: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.» I det sorl som de klagande åstadkom hade systrarna gång på gång upprepat dessa ord.Vn 527.3

Med mänsklig och gudomlig medkänsla såg Jesus in i hennes sorgsna, bekymrade ansikte. Marta ville inte redogöra för allt som hade hänt, allt fanns uttryckt i de patetiska orden: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.» Men när hon såg in i detta kärleksfulla ansikte, tilläde hon: »Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.”Vn 528.1

Jesus uppmuntrade hennes tro genom att säga: »Din broder skall stå upp igen.” Hans svar avsåg inte att väcka hopp om någon omedelbar förändring. Han förde Martas tankar längre än till det aktuella uppväckandet av hennes bror och fäste dem vid de rättfärdigas uppståndelse. Detta gjorde han, för att hon i Lasarus’ uppväckande skulle se ett löfte om alla de rättfärdigas uppståndelse och en försäkran om att den skulle åstadkommas av Frälsarens makt.Vn 528.2

Marta svarade: »Jag vet att han skall stå upp, vid upp-ståndelsen på den yttersta dagen.»Vn 528.3

Jesus, som alltjämt försökte ge hennes tro en korrekt in-riktning, sade: »Jag är uppståndelsen och livet.» I Kristus finns livet, det ursprungliga, det inte lånade, inte tilldelade. »Den som har Sonen, han har livet.» — 1 Joh. 5:12. Jesu gudomliga ursprung är den troendes försäkran om evigt liv. »Den som tror på mig, han skall leva om han än dör; och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?» Jesus ser här fram mot sin andra ankomst. Då skall de rättfärdiga döda uppstå oförgängliga och de levande rättfärdiga skall tas upp till himmelen utan att se döden. Det underverk som Jesus stod i begrepp att utföra genom att uppväcka Lasarus från de döda, skulle bli en framställning av alla de rättfärdiga dödas uppståndelse. Genom sitt ord och sina handlingar förklarade han sig vara uppståndelsens källa. Han som själv snart skulle dö på korset, stod där med dödens nycklar, en gravens besegrare, och hävdade sin rätt och sin makt att ge evigt liv.Vn 528.4

På Frälsarens ord: »Tror du?” svarade Marta: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.» Hon förstod inte hela betydelsen av det som Jesus sade, men hon bekände sin tro på hans gudomliga ursprung och sin tillit till att han kunde utföra allt som han valde att göra.Vn 529.1

»När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: ‘Mästaren är här och kallar dig till sig’.” Hon framförde detta så obemärkt som möjligt, eftersom prästerna och rådsherrarna var beredda att arrestera Jesus så snart tillfälle yppade sig. Gråterskornas rop gjorde att hennes ord inte kunde avlyssnas.Vn 529.2

Då Maria fick beskedet reste hon sig hastigt upp och med ett spänt uttryck i ansiktet lämnade hon rummet. Då de sörjande trodde att hon hade gått till graven för att gråta, följde de efter henne. Då hon kom till den plats där Jesus väntade, föll hon på knä vid hans fötter och sade med darrande läppar: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.» Klagoropen från gråterskorna plågade henne. Hon längtade efter att få några lugna, tröstande ord från Jesus i avskildhet. Hon kände emellertid till den avundsjuka och misstänksamhet som några av de närvarande hyste mot Jesus, och hon avhöll sig därför från att ge fullt uttryck för sin sorg.Vn 529.3