Materialismens bedrägliga lycka

Folkskarorna blev förvånade över denna undervisning som stod i så stark kontrast till fariséernas föreskrifter och exempel. Folket hade blivit undervisade att tro, att lyckan bestod i att äga materiella ting och att berömmelse och ära bland människor var mycket åtråvärd. Det var mycket behagligt att bli kallad rabbi och att upphöjas till skyarna som kloka och religiösa, och att få sina dygder bekantgjorda offentligt. Detta betraktades som höjdpunkten av lycka. Men inför denna väldiga folkskara förklarade Jesus, att jordisk ära och vinning var den enda lön sådana människor kunde få. Han talade med auktoritet, och en övertygande kraft åtföljde hans ord. Åhörarna tystnade och en känsla av fruktan smög sig över dem. Villrådigt såg de på varandra. Vem av dem skulle bli frälst om denne mans lära var sann? Många var övertygade om att denne märklige lärare drevs av Guds Ande och att hans undervisning kom från Gud.Vn 299.1

Efter att ha förklarat vari sann lycka består och hur den kan vinnas, visade Jesus mera direkt på det ansvar hans apostlar hade såsom lärare, som var utvalda av Gud, när det gällde att leda andra in på rättfärdighetens och det eviga livets väg. Han visste att de ofta skulle råka ut för miss- räkningar och missmod. De skulle möta hardnackat motstånd. De skulle bli hånade och deras förkunnelse skulle förkastas. Han visste också mycket väl att dessa ödmjuka män, som nu så uppmärksamt lyssnade till hans ord, skulle utsättas för förtal och tortyr, fängelse och död, och han fortsatte:Vn 299.2

»Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till. Ja, saliga ären I när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju ock profeterna, som voro före eder.”Vn 300.1

Världen älskar det onda och hatar rättfärdigheten. Detta var orsaken till dess fiendskap mot Kristus. Alla som motsätter sig hans aldrig svikande kärlek kommer att betrakta kristendomen som ett störande element. Kristi ljus skingrar det mörker som döljer deras synder. Det visar att en reformation är nödvändig. Medan de som ställer sig under den helige Andes inflytande tar upp kampen mot synden, kommer de som klänger sig fast vid det onda, att kämpa mot sanningen och dess representanter.Vn 300.2

På detta sätt skapas strid. Kristi efterföljare anklagas för att vålla oro bland människorna. Men det är gemenskapen med Gud som gör att de utsätts för världens fiendskap. De bär Kristi förödmjukelse. De vandrar på den väg som världens ädlaste människor har vandrat. Förföljelsen bör de därför inte möta med sorg utan med glädje. Varje hård prövning är Guds sätt att fostra dem. Varje påfrestning skall göra dem lämpliga för uppgiften som hans medarbetare. Varje sammandrabbning med fienden har sin plats i den stora striden för rättfärdighetens seger och skall bidra till att höja den slutliga segerglädjen. När de har detta för ögonen, kommer de inte att försöka fly undan det som prövar deras tro och talamod. De kommer att ta emot det med glädje och inte med fruktan. Hans tjänare kommer att vara ivriga att uppfylla sina förpliktelser mot världen. De kommer att vara fyllda av en önskan att vinna Guds bifall utan att vika undan av fruktan för människor eller att fika efter människors gunst.Vn 300.3

»I ären jordens salt», sade Jesus. Dra er inte undan världen för att slippa förföljelse. Stanna kvar bland människorna, så att den gudomliga kärlekens väldoft blir ett salt som skyddar världen mot förruttnelse.Vn 300.4

Människor som låter sig påverkas av den helige Andes inflytande, blir de kanaler genom vilka Guds välsignelse flyter. Om de som tjänar Gud, skulle tas bort ifrån jorden och Guds Ande dras undan från människorna, skulle denna värld utlämnas till ödeläggelse och tillintetgörelse, en följd av Satans herravälde. Även om inte de icke-kristna vet det, så har de Guds folk, som de föraktar och förtrycker, att tacka för de välsignelser de åtnjuter i sitt dagliga liv här i världen. Men om de kristna bara är kristna till namnet är de lika salt som förlorat sin sälta. De kan inte utöva något inflytande för det goda i världen. Genom deras vilseledande framställning av Gud är de värre än de otroende.Vn 301.1