Självupphöjelse

I själva himmélen överträddes denna lag. Synden hade sitt ursprung i egenkärlek och självtillfredsställelse. Lucifer, den överskuggande keruben, ville bli den störste i himmelen. Han försökte vinna dominerande inflytande över de himmelska väsendena. Han ville leda dem bort från Skaparen och själv bli föremål för vördnad och hyllning. Därför framställde han Gud i falsk belysning. Han påstod att Gud ville upphöja sig själv. Han beskrev den kärleksfulle Skaparen med sina egna onda karaktärsdrag. Därigenom bedrog han änglarna. Och på samma sätt bedrog han senare också människorna. Han kom dem att tvivla på Guds ord och att förlora tilliten till Guds godhet. På grund av att Gud är rättvisans och det upphöjda majestätets Gud förledde Satan dem till att se på Gud såsom sträng och oförsonlig. På detta sätt förledde han människorna till att förena sig med honom i uppror mot Gud. Så sänkte sig olyckans natt över vår värld.Vn 17.2

Jorden blev förmörkad som en följd av att man missförstod och missuppfattade Gud. Satans förföriska makt måste brytas, för att de dystra skuggorna skulle kunna lättas och för att världen skulle kunna föras tillbaka till Gud. Detta kunde inte ske genom tvång. Användandet av tvång eller våld står i strid med Guds rikes principer. Gud vill endast ha en kär- lekens tjänst. Kärleken kan inte påtvingas någon, ingen kan vinna den genom tvång eller auktoritet. Endast genom kärlek kan kärlek väckas. Att känna Gud är att älska honom. Satans karaktär måste uppenbaras som en motsats till Guds väsen. Bara en enda i hela universum kunde göra detta. Bara Han som kände höjden och djupet i Guds kärlek, kunde ge exempel på den. Over världens mörka natt måste »rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar». (Mal. 4:2.)Vn 17.3

Frälsningsplanen är inte någon efterkonstruktion, en plan som lades efter det att Adam syndat. Den var en uppenbarelse av den »nu avslöjade hemlighet, som förut under evärdliga tider har varit outtalad». (Rom. 16:25.) Den var en utveckling av de principer som från evighet utgjort Guds regerings grundval. Från begynnelsen visste Gud och Kristus att Satan skulle göra uppror och att människan skulle falla genom rebellens förföriska makt. Gud hade inte någon del i syndens existens, men han förutsåg att den skulle komma. Därför vidtog han åtgärder för att möta den fruktansvärda olyckan. Så stor var hans kärlek till världen, att han ingick ett förbund och lovade att ge sin enfödde Son »på det att var och en som tror på honom skall icke förgås utan hava evigt liv». (Joh. 3:16.)Vn 18.1