Den sista resan

När slutet av Jesu verksamhet på jorden närmade sig, förändrade han sitt sätt att arbeta. Hittills hade han sökt undvika offentlighet eller att väcka oro bland folket. Han hade vägrat att ta emot dess hyllningar och skyndat från plats till plats, då den allmänna hänförelsen tycktes växa över alla gränser. Gång på gång hade han sagt att ingen fick tala om att han var Messias.Vn 485.1

Vid tiden för lövhyddohögtiden gjorde han en snabb och hemlig resa till Jerusalem. När hans bröder yrkade på att han skulle framträda offentligt som Messias, svarade han: »Min tid är ännu icke kommen.” — Joh. 7:6. Han gjorde sin resa till Jerusalem utan att någon lade märke till honom och kom också oanmäld in i staden utan att bli välkomnad av folkets hedersbetygelser. Men så blev det inte vid hans sista resa. Han hade lämnat Jerusalem för en tid på grund av prästernas och de skriftlärdes illvilja. Men när han nu anträdde återresan, färdades han på det mest öppna sätt, tog en längre omväg och förkunnade sin ankomst i förväg, vilket han aldrig förr gjort. Han gick nu mot sitt stora lidande och folkets upp-märksamhet måste väckas.Vn 485.2

»Såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bliva upphöjd.» — Joh. 3:14. Såsom Israels folk 9kulle se på den upphängda ormen, symbolen för läkedom, skulle alla se på Jesus, offret som skulle frambäras för världens frälsning.Vn 485.3

Hans bröder hade en falsk uppfattning om Messias’ uppdrag och trodde inte på Jesu gudomliga ursprung. Detta kom dem att yrka på att han offentligt skulle träda fram inför folket vid lövhyddohögtiden. Nu skulle apostlarna, som hade en liknande uppfattning, gärna ha velat hindra honom från att resa till Jerusalem. De erinrade sig Jesu ord om vad som väntade honom där. De kände de religiösa ledarnas dödliga hat, och de skulle gärna ha övertalat sin Mästare att avstå från att resa dit.Vn 485.4

För Jesus var det en svår uppgift att genomdriva sin vilja, eftersom han visste om sina avhållna medarbetares fruktan, missräkning och bristande tro. Det var svårt att föra dem vidare mot den ångest och förtvivlan som väntade dem i Jerusalem. Satan var alltid beredd att med sina frestelser ansätta Människosonen. Varför skulle han gå till Jerusalem mot en säker död? Runt omkring honom fanns människor som hungrade efter livets bröd. Överallt fanns lidande människor som väntade på hans ord för att bli botade. Det arbete som skulle utföras genom hans nåds evangelium, hade nyss börjat. Han stod i sin mannaålders fulla kraft. Varför inte gå vidare till världens stora skördefält med nådens ord och låta fler få uppleva hans helande kraft? Varför skulle han inte själv få njuta av glädjen av att föra ljus och lycka till de sörjande miljoner som vandrade i mörker? Varför överlåta skördearbetet åt apostlarna som var så svaga i tron, som hade så svårt att förstå hans undervisning och som var så sena att gripa in? Varför möta döden nu och lämna arbetet i dess linda? Fienden, som i öknen hade mött Jesus, ansatte honom nu med listiga och häftiga frestelser. Om Jesus hade gett vika för ett ögonblick, om han hade ändrat kurs i något avseende för att rädda sig själv, skulle mörkrets makter ha triumferat och världen skulle ha varit förlorad.Vn 486.1

Men Jesus »beslöt att ställa sin färd till Jerusalem». Det enda som styrde hans liv var Faderns vilja. Vid sitt besök i templet under pojkåren hade han sagt till sin mor Maria: »Vissten I då icke, att jag bör vara där min Fader bor?» — Luk. 2:49. Vid bröllopet i Kana, då Maria ville att han skulle visa sin övernaturliga makt, svarade han: »Min stund är ännu icke kommen.” — Joh. 2:4. Samma svar gav han sina bröder, då de sökte övertala honom att gå till högtiden. Men i Guds stora plan hade stunden fastställts då han skulle offra sig själv för människornas synder, och denna stund skul- le snart vara inne. Han skulle inte svika eller vackla. Han hade nu bestämt sig för att gå till Jerusalem, där hans fiender länge hade stämplat för att ta hans liv. Nu skulle han offra det. Han inriktade sig nu beslutsamt att låta sig förföljas, förnekas, förkastas, dömas och till sist dödas.Vn 486.2

»Och han sände budbärare framför sig; och de gingo åstad och kommo in i en samaritisk by för att reda till åt honom.» Men folket vägrade att ta emot honom, eftersom han var på väg till Jerusalem. Detta tolkade de som att Jesus gav judarna företräde och dem hatade de med det bittraste hat. Om han hade kommit för att återställa deras tempel och gudstjänsten på berget Gerissim, skulle de med glädje ha tagit emot honom. Men nu var han på väg till Jerusalem. Därför ville de inte visa honom någon gästvänlighet. De visste ju inte att de därmed visade himmelens bästa gåva ifrån sig. Jesus inbjöd människor att ta emot honom. Han bad om ynnestbevis från deras sida för att komma dem så nära, att han kunde ge dem sina rikaste välsignelser. För varje tjänst som någon gjorde honom gav han i gengäld en mycket dyrbarare nådegåva. Men allt detta gick samariterna miste om på grund av sina fördomar och sin fanatism.Vn 487.1