All makt i hans händer

Jesus hade sagt till den romerske officeren vars son han hade botat: »Om I icke sen tecken och under, så tron I icke.” — Joh. 4:48. Han var bedrövad över att hans eget folk krävde dessa yttre tecken på att han var Messias. Gång på gång häpnade han över deras otro. Men han förundrade sig över tron hos den romerske officer som vände sig till honom. Han tvivlade inte på Frälsarens makt. Han bad honom inte komma personligen för att utföra underverket. »Säg allenast ett ord”, sade han, »så bliver min tjänare frisk.”Vn 311.1

Hövitsmannens tjänare låg hopplöst sjuk, nära döden. Bland romarna var tjänarna slavar. De köptes och såldes på marknadsplatserna och de behandlades hänsynslöst och grymt. Men denne officer behandlade sin tjänare med ömhet och önskade uppriktigt att han skulle bli frisk igen. Han trodde att Jesus kunde hjälpa honom. Han hade inte sett Frälsaren, men de berättelser han hört om honom, hade gett honom tro. Trots den judiska religionens formalism var denne romare överbevisad om att den stod högre än hans egen. Han hade redan brutit sig igenom den barriär av nationalhat och rasfördomar som skilde erövraren från det erövrade folket. Han hade visat vördnad för tillbedjan av den sanne Guden och visat vänlighet mot dem som tillbad Gud. I Jesu lära, sådan han på ryktets väg hade lärt känna den, fann han vad han själv längtade efter. Alla hans andliga intressen fann sin motsvarighet i Frälsarens ord. Men han kände sig ovärdig att komma i Jesu närhet och han vädjade till de judiska äldste att frambära hans bön om tjänarens tillfrisknande. De kände till den store Läraren och visste, sade han, hur man skulle komma till honom för att vinna hans ynnest.Vn 311.2

När Jesus kom in i Kapernaum mötte honom en deputation av äldste som frambar hövitsmannens begäran. De sade: »Han är värd att du gör honom detta, ty han har vårt folk kärt, och det är han, som har byggt synagogan åt oss.»Vn 312.1

Jesus styrde genast sina steg mot officerens hem, men han trängdes av folkskarorna och kunde endast långsamt ta sig fram. Nyheten om hans ankomst gick före honom och i känslan av sin egen ovärdighet sände officeren honom detta budskap: »Herre gör dig icke omak; ty jag är icke värdig, att du går in under mitt tak.» Men Jesus fortsatte sin väg. Och officeren vågade sig till sist själv närma sig honom och fullständiga sin hälsning med att tillägga: »Därför har jag ej heller aktat mig själv värdig att komma till dig. Men säg ett ord, så bliver min tjänare frisk. Jag är ju själv en man, som står under andras befäl; jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem: ‘Gå’, så går han, eller till en annan: ‘Kom’, så kommer han; och om jag säger till min tjänare: ‘Gör det’, då gör han så» På samma sätt som jag representerar den romerska makten och mina tjänare erkänner mig som överordnad, representerar du Guds oändliga makt och allt skapat lyder ditt ord. Du kan befalla sjukdom att försvinna och den skall lyda dig, du kan kalla på dina himmelska budbärare och de skall skänka helande kraft. Säg bara ett ord och min tjänare skall bli frisk.Vn 312.2

»När Jesus hörde detta, förundrade han sig över honom och vände sig om och sade till folket som följde honom: ‘Jag säger eder: Icke ens i Israel har jag funnit så stor tro’.” Och till hövitsmannen sade han: “‘Gå, såsom du tror, så må det ske dig.’ Och i samma stund blev tjänaren frisk.”Vn 312.3

De judiske äldste som uppmanat hövitsmannen att söka Jesus, visade hur långt borta de var från evangelii anda. De insåg inte att erkännandet av deras stora behov var det enda som kunde skänka dem Guds förbarmande. I sin egenrättfärdighet hänvisade de hövitsmannen till Jesus på grund av det som han hade gjort för »vårt folk”. Men hövitsmannen sade: »Jag är ovärdig.» Han hade gripits av Jesu nåd. Han såg sin egen ovärdighet, men ändå var han inte rädd för att be om hjälp. Han litade inte pa sin egen godhet, hans argument var hans stora behov. Hans tro närmade sig Jesus i dennes egenskap av Frälsare. Han trodde inte på honom bara som en undergörare utan en mänsklighetens vän och Befriare.Vn 312.4

Det är på detta sätt varje syndare måste komma till Kristus. »Då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar, som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet.» — Tit. 3:5. När Satan säger att vi är syndare och inte kan hoppas på att få någon välsignelse från Gud, säg honom då att Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare. Vi har ingenting att berömma oss av inför Gud, men vad vi kan åberopa oss på nu och alltid, är vår ytterligt hjälplösa belägenhet som gör hans återlösande makt till en nödvändighet.Vn 313.1