Situation i blixtbelysning

När galiléerna kom hem från påskfesten, berättade de om Jesu underverk. Den dom som myndigheterna i Jerusalem fällde över vad han utfört, öppnade vägen för honom i Galileen. Många bland folket klagade över att templet vanhelgades av prästernas girighet och arrogans. De hoppades att denne, som hade drivit rådsherrarna på flykten, skulle vara den väntade Befriaren. Nu nådde dem meddelanden som tycktes bekräfta deras ljusaste förhoppningar. Man berättade att profeten hade förklarat sig vara Messias.Vn 184.1

Men folket i Nasaret trodde inte på honom. Därför besökte inte Jesus Nasaret på sin väg till Kana. Frälsaren förklarade för sina medarbetare att ingen profet blir aktad i sitt eget land. Människor värdesätter andra människor efter det de själva kan iaktta. De trångsynta och materiellt sinnade bedömde Jesus efter hans ringa börd, efter hans enkla kläder och hans dagliga arbete. De kunde inte se renheten i ett liv som inte bar några märken av synd.Vn 184.2

Nyheten att Jesus hade återvänt till Kana spred sig över hela Galileen och tände nytt hopp hos de lidande och nödställda. I Kapernaum väckte underrättelsen särskilt intresse hos en högättad judisk familj, där fadern var anställd i konungens tjänst. En son i familjen hade insjuknat i en till synes obotlig sjukdom. Läkarna hade uppgett allt hopp, men när fadern hörde talas om Jesus, beslöt han att söka hjälp hos honom. Gossen var nära döden, och man fruktade att han inte skulle leva till dess fadern återkom. Men barnets far ville personligen framställa sin begäran. Han hoppades att en fa- ders bön skulle väcka den store läkarens medkänsla.Vn 184.3

När han kom till Kana, fann han Jesus omgiven av en stor folkskara. Mycket bekymrad trängde han sig fram till Frälsaren. Men hans tro svek honom, när han fick se denne enkelt klädde man, dammig och trött efter resan. Han undrade om Jesus kunde uppfylla hans begäran. Men han bad ändå om ett samtal med honom och framförde sitt ärende och sin önskan att Jesus skulle följa med till hans hem. Jesus kände emellertid redan till hans problem. Innan den kunglige tjänstemannen hade lämnat sitt hem, visste Jesus redan hans bekymmer.Vn 185.1

Han visste också att fadern hade gjort vissa förbehåll i sin tro. Om hans bön ej blev besvarad, ville han inte ta emot Jesus som Messias. Medan han väntade med ängslan och oro, sade Jesus: »Om I icke sen tecken och under, så tron I icke.”Vn 185.2

Trots alla bevis på att Jesus verkligen var Messias, hade denne sökare beslutat sig för att tro på Jesus, endast om hans egen begäran blev uppfylld. Frälsaren ställde denna tvivlande tro som en kontrast till den enfaldiga tron hos samariterna, som trodde utan att be om några tecken eller under. Hans ord, som alltid vittnade om hans gudom, hade en övertygande kraft som vann insteg i deras sinnen. Jesus sörjde över att hans eget folk, som anförtrotts de heliga skrifterna, inte skulle kunna höra Guds röst tala till dem genom hans Son.Vn 185.3

Hovmannen hade ändå en viss grad av tro, eftersom han hade kommit för att be om det som han betraktade som den dyrbaraste av alla välgärningar. Jesus hade en större gåva att ge honom. Han ville inte bara bota barnet utan också låta denne ämbetsman vid hovet få del av frälsningens välsignelser. Därmed ville han tända ett ljus i Kapernaum, som snart skulle bli Jesu eget verksamhetsområde. Men ämbetsmannen måste känna sitt eget behov, innan han kunde känna något behov av Jesu nåd. I det avseendet liknade han många av hans eget folk. De intresserade sig för Jesus enbart av själviska motiv. De hoppades kunna dra några särskilda fördelar genom hans makt. De gjorde sig därför beroende av de tillfälliga fördelar som gavs dem. Men de visste ingenting om sin andliga sjukdom och insåg inte sitt behov av gudomlig nåd.Vn 185.4

Frälsarens ord avslöjade liksom i blixtbelysning hovmannens situation. Han förstod nu att han sökte Jesus av själviska motiv. Hans vacklande tro framstod för honom i dess rätta ljus. Med förtvivlan insåg han, att hans tvivel kunde kosta hans son livet. Han visste nu att han stod i dens närhet som kunde läsa hans innersta tankar och för vilken allting var möjligt. I sin ångest ropade han: »Herre, kom ned, förrän mitt barn dör.» Hans tro grep tag i Jesus liksom en gång Jakob, då han under kampen med ängeln utropade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.» — 1 Mos. 32:26.Vn 185.5

Liksom Jakob vann han seger. Frälsaren avvisar inte någon människa som klänger sig fast vid honom och öppnar sitt hjärta för honom. »Gå, din son får leva”, sade han till honom. Hovmannen lämnade Jesus med en frid och en glädje som han aldrig tidigare upplevat. Han hade inte bara fått förvissning om att hans son skulle få leva, utan han var nu fullt övertygad om att Jesus var Återlösaren.Vn 186.1