Vägen till Emmaus

Sent på uppståndelsedagens eftermiddag var två av Jesu ef-terföljare på väg till Emmaus, en liten stad cirka tolv kilometer från Jerusalem. Dessa efterföljare hade inte någon framträdande plats i Jesu verksamhet, men de var uppriktiga i sin tro på honom. De hade kommit till staden för att fira påsken. De händelser som nyss hade inträffat, hade gjort dem mycket förvirrade. De hade hört nyheterna på morgonen om att Jesu kropp hade avlägsnats från graven. De hade också hört om kvinnorna som hade sett änglarna och träffat Jesus. De var nu på väg tillbaka till sina hem för att tänka och bedja. De fortsatte sin kvällsvandring, djupt bedrövade och samtalade om händelserna under förhöret och vid korsfästelsen. Aldrig tidigare hade de varit så fullständigt modlösa. Utan att kunna hoppas eller tro vandrade de i korsets skugga.Vn 799.1

De hade inte kommit så långt på sin vandring, förrän de träffade en främling, men de var så upptagna av sin dysterhet och besvikelse, att de inte tittade närmare på honom. De fortsatte sitt samtal och gav uttryck för sitt sinnes tankar. De diskuterade den undervisning som Jesus hade gett och som de inte tycktes kunna förstå. Under det att de samtalade om de händelser som hade ägt rum, längtade Jesus efter att få trösta dem. Han hade sett deras nedstämdhet. Han förstod de mot-stridiga, förvirrande idéer som kom dem att tänka: Kan denVn 799.2

ne man, som låtit sig bli så förödmjukad, verkligen vara Mes-sias? De kunde inte hålla tillbaka sin sorg utan började gråta. Jesus visste att de var knutna till honom i kärlek och han ville torka deras tårar och fylla dem med fröjd och glädje. Men först måste han lära dem något som de aldrig skulle komma att glömma.Vn 799.3

»Han sade till dem: ‘Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?’ Då stannade de och sågo bedrövade ut. Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: ‘Du är väl en främling i Jerusalem, den ende, som icke har hört vad där har skett i dessa dagar’?” De talade om för honom hur besvikna de blivit över det som hade hänt deras Mästare, »vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket» men »våra överstepräster och rådsherrar”, sade de, »hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom”. Med en röst som talade om deras djupa besvikelse, tillade de: »Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.”Vn 800.1